Från Lark Rise till Candleford

Det är intressant det här med TV-tittande, för mig betyder det att jag tittar på ungefär samma sorts program som jag läser böcker, om ni förstår vad jag menar. Jag gillar historiska dramaserier, katastrof-, överlevnads- och framtidsserier/filmer, westernserier (även om de lyser med sin frånvaro sedan många år), dokumentärer som speglar en människas liv, engelska humorserier och någon enstaka kriminal- eller deckarserie (men det får inte vara för många avsnitt och det måste vara lite annorlunda stuk på det hela och naturligtvis inte svenskt). Naturligtvis finns det en hel del olikheter också.  Men det som ligger mig varmast om hjärtat är nog i alla fall engelska dramaserier, s.k. costume dramas, och då helst de som baseras på en roman.

Nu har jag fått en ny favorit,  Från Lark Rise till Candleford som går på svensk TV tidiga söndagkvällar. Det är lite som ”Lilla huset på prärien” fast i brittisk tappning. Det är en BBC-produktion och deras dramaserier brukar ju garantera  kvalité och den här är inget undantag. Det handlar om människorna i byn Lark Rise och den lilla staden Candelford i slutet av 1800-talet. Det är fristående avsnitt men grundhistorien hålls ihop med en handfull huvudpersoner som förekommer i nästan varje avsnitt. Varje avsnitt brukar innehålla en liten tragisk historia som får ett lyckligt slut och det gillar jag. Jag älskar miljön, kläderna  och det lite ”uppstyltade” språket – många omskrivningar och antydanden innan man kommer till saken.  Serien bygger på författarinnan Flora Thompsons berättelser Lark rise to Candleford - Lärkans flykt till Candleford -  som är baserade på Floras eget liv. Flora slutade skolan som 14 åring och blev erbjuden arbete på det lokala postkontoret, precis som seriens Laura (bilden till höger).

Så sätt på TV:n, gör i ordning en stor kopp te med tilltugg, kryp upp i soffan och lär känna människorna i Lark Rise och Candleford.

En mörk och fuktig bunker ute i skogen

Tredje boken av Andrea Maria Schenkel, Bunker, är utläst och den här var riktigt spännande. Den skiljer sig lite från hennes två tidigare – den här utspelas i nutid och bygger så vitt jag vet inte på en verklig händelse. Handlingen berättas växelvis av en man och en kvinna. Kvinnan, Monika som arbetar på kontoret hos en bilhandlare, har kidnappats och förts till en gammal kvarn inne i skogen. Kidnapparens motiv är lite oklart, kan det vara bilfirmans pengar han är ute efter eller har det något att göra med Monikas döde bror? Efter ett misslyckat flyktförsök blir Monika alltmer desperat och  sjunker in i ett lätt förvirrat tillstånd.

Jag skall inte avslöja mer av handlingen i boken men den är riktigt ruggig på sina ställen, obehaget smyger sig på och det håller i sig till sista sidan. Som läsare får man försöka hålla isär och reda ut alla  frågetecken och frågan är om man lyckas, det är nästan lite Patient 67-varning här.

Jag kan bara upprepa vad jag sagt om de två tidigare: oerhört bra, spännande, annorlunda skriven och sannerligen ingen tegelsten utan bara lite drygt 150 sidor som man sträckläser.

text från förlaget Ersatz hemsida:

Andrea Maria Schenkel

Född 1963 och bosatt i Regensburg, Tyskland. Hennes första roman Mordbyn (Tannöd på tyska) tilldelades 2007 Deutscher Krimipreis, Friedrich-Glauser-priset (bästa debut) och tidningen Corines läsarpris. Hennes andra roman, Kalteis, utkom hösten 2007 och intog sjunde plats på årsbästsäljarlistan. I mars 2009 utkom hennes tredje roman, Bunker, som genast gick upp på bästsäljarlistorna.

Pumpor

Snart är det Halloween, ni vet när man skall karva ur en pumpa och sätta på farstubron och skrämma slag på små barn. Nu är inte barn så lättskrämda, det behövs nog bra mycket hemskare saker än en pumpa. För en sisådär 10-15 år sedan var det väl ingen människa i Sverige som köpte pumpor, det fanns knappt några att köpa, kändes istället som något väldigt amerikanskt, som man bara såg på film. Men tiderna förändras.

Nu vet jag i alla fall varifrån alla pumpor kommer, det fanns massor på den här gården som vi gick förbi under en promenad på den holländska landsbygen utanför Nijmegen.

Om du inte vet vad du skall göra med inkråmet från pumpan så kommer här ett recept på en enkel och god Pumpakaka

200 g pumpa (3 dl riven)
50 g smör eller margarin
4 ägg
2½ dl socker
2 msk färsk riven ingefära (1 msk mald ingefära)
3 dl vetemjöl (180 g)
2 tsk kanel
2 tsk bakpulver

Sätt ugnen på 200°. Skala och riv pumpan. Smält smöret, vispa ägg och socker vitt och pösigt.
Blanda ner pumpa, smör och ingefära.
Blanda mjöl, kanel och bakpulver. Rör ner det i smeten.
Häll smeten i en smord och bröad form, ca 24 cm i diameter.
Grädda kakan i nedre delen av ugnen ca 35 minuter.

Färgglatt i höstmörkret

Passade på att ta en liten höstsemester för två veckor sedan, en långhelg i Holland och Tyskland. Vi landade i Eindhoven och tog sedan tåget till Nijmegen (Hollands äldsta stad).  Under tågresan blev tåget stående extra länge inne på en station, meddelande kom i högtalarna men eftersom vi inte förstod holländska så uppfattade vi bara att det hade något med polisen att göra, men ingen av de andra passagerarna såg speciellt bekymrade ut. Bredvid oss satt ett amerikanskt par som också undrade vad tågstoppet berodde på så kvinnan tjatade på sin man att ta fram laptopen så att de kunde kolla på CNN och se vad tågstoppet berodde på och hur länge vi skulle bli stående. Nog för att CNN håller koll på nyheter i världen men ett tågstopp i en liten stad i Holland….knappast…. Efter 20 minuter rullade tåget vidare.

En liten orkester som verkligen lättade upp stämningen en gråmulen lördagseftermiddag i oktober. Vi stötte på dem när vi strosade runt på gatorna i Nijmegen.

Räkna böcker

Den här veckan har det hörts ett lågt mummel bland hyllorna i biblioteket innan öppningsdags ”05, 09, 00, gammal, gammal, 08, 01, gammal, 03….” Nej det är inte något slags mantra eller besvärjelse som knäppa bibliotekarier mässar innan dörrarna slås upp för att släppa in besökarna, nej vi håller på med medieplanering. Vi räknar och kollar åldern på beståndet av böckerna men det måste ske manuellt, bok för bok. Vi har delat upp i olika ålderskategorier och sedan är det bara att räkna antalet böcker i varje kategori,  man gör sedan en beräkning med hjälp av antalet utlån och då får man fram en summa på hur mycket böckerna i olika ämnena utnyttjas. Vi har gjort det här en gång tidigare, 2005, och nu skall vi jämföra siffrorna och förhoppningsvis blir resultatet en förbättring sedan sist – vi vill ju att böckerna vi har skall lånas, inte bara stå som någon slags utfyllnad i hyllorna. Vi har gallrat hårt på en del avdelningar och kompletterat på andra. Som tur är behöver vi inte räkna böckerna i magasinet, det hade varit förfärligt med tanke på hur det ser ut där nere med dålig belysning, trångt och lite dammigt.

Magasinet förresten, det är lite lustigt att se hur en del av våra besökare reagerar när man säger ”den boken finns i magasinet, jag går och hämtar den”. ”Vaddå, gömmer ni undan böcker, varför?”, ”Varför har ni böcker där, är det något fel på dem?”, ”Är det böcker ni inte vill att man skall låna”, ”Av vilken anledning står de där, är det någon slags censur?” – och så försöker man förklara: ”Ibland har vi dubbletter av titlar som vi ställer där eller så kan det vara äldre böcker men fortfarande användbara eller de kan vara lite för fula och slitna för att ha dem uppe i biblioteket men som inte längre går att ersätta genom nyinköp”. Andra tror att det är något slags skattkista med en massa godbitar ”Åh det låter spännande, kan jag inte få följa med och titta?” (Vi har ett låst magasin dit bara personalen har tillträde - ett trångt ställe med dålig belysning där allehanda skräp, skylthyllor och udda möbler samlas).
Men det lämpar sig bra för vissa aktiviteter som nu på höstlovet när det blir spökvandring för barn med spindelnät och annat läskigt där nere i kolmörkret .

Lite lättsam läsning

Jag har precis läst ut Body Surfing (Strandsommar) av Anita Shreve, lite lättsam läsning så här i höstmörkret. Jag tycker att Shreve nästan når upp till Ann Tylers nivå, inte riktigt men nästan. Jag har läst flera av hennes böcker och kan inte komma ihåg att jag har blivit riktigt besviken på någon. Kanske benämningen lättsamt inte är den bästa beskrivningen för hon tar ofta upp allvarliga ämnen, men det flyter på bra, lagom engagerande och hon lyckas hålla intresset vid liv. Den allra första boken jag läste av henne var Sällsamma utbrott av kärlek, om en kvinna med ett litet barn som flyr från sin misshandlande man, mycket bra och var den bok som fick mig intresserad av författaren. Det är också kanske hennes bästa i mitt tycke, nu var det i och för sig en del år sedan jag läste den så jag hoppas att jag skulle tycka lika bra om den nu som då – nu tillhör jag inte skaran som läser om böcker (kan bara komma på en handful titlar som jag läst om) så jag har inga planer på en omläsning men om jag skulle så…

Ja då kanske jag skall återgå till Body Surfing. 29 åriga Sydney har trots sin ålder både gått igenom en skilsmässa och nyss blivit änka. Hon tar jobb som privatlärare åt den 19-åriga dottern i familjen Edwards som tillbringar sommaren i sitt hus vid New Hampshires kust. Sydney fäster sig snabbt vid den söta och behagliga Julie och hennes far, Mr Edwards, som avgudar sin dotter. Mrs Edwards däremot är svårare att förstå sig på och Sydney har en känsla av hon ogillar henne. De två vuxna sönerna i familjen dyker upp och genast uppstår komplikationer som Sydney i hög grad blir indragen i. Sydney har ännu inte hämtat sig efter sin mans alltför tidiga bortgång och har absolut inga tankar på att ge sig in i något nytt förhållande men när den ena av sönerna tydligt visar sitt intresse för henne har hon svårt att stå emot. Hon känner sig lycklig för första gången på lång tid och börjar planera för framtiden men det är inte alltid som det går som man tänkt sig. Den här sommaren förändras livet för alla i det vackra gamla huset vid kusten.

Den dagen min dotter blev galen

Ja det är titeln på en bok av Michael Greenberg och är en skildring av vad som hände när hans 15- åriga dotter Sally drabbades av en akut psykos. Sally hade alltid varit lite udda, haft  inlärningsproblem men verkade ha lagt de mesta av sina problem bakom sig. Den senaste tidens rastlöshet, intensivt studerande av Shakespeares Sonetter och uppenbara sömnproblem hade hennes far tagit för vanliga tonårsproblem men den dagen Sally rusade ut i den intensiva trafiken på gatan, övertygad om att hon kunde hejda bilarna i farten, förstod han att det var mycket allvarligare än så. Det är uppenbart att Sally behöver professionell hjälp och hon tas in på en psykiatrisk klinik för vård. Sallys psykos skakar naturligtvis om hela tillvaron för familjen och får effekter i flera år. Boken är ärlig och utlämnande men känns  inte lika sentimental som många andra i genren.

 

Ett sidospår:
I boken nämns en händelse när Sally är ungefär sex år – en flicka i hennes klass har blivit mördad av sin adoptivfar, Joel Steinberg. Nyfiken som jag är sökte jag på namnet och tyckte efter att ha läst några artiklar om Steinberg att det hela lät bekant. Steinberg , en advokat, och hans partner Hedda Nussbaum hade tagit hand om en liten flicka, Lisa, i avsikt att hitta en lämplig adoptivfamilj till flickan men istället ”adopterat” henne själv. De hade gjort samma sak med en yngre pojke. Efter ett SOS-samtal uppdagades den fruktansvärda sanningen om vad som egentligen försiggick i lägenheten i Greenwich Village. Dörren öppnades av den helt sönderslagna Hedda, ett resultat av Steinbergs misshandel under lång tid. Inne i lägenheten hittades den svårt misshandlade och medvetslösa Lisa, som senare avled av sina skador. Hedda hade varit ensam med den svårt skadade flickan i tio timmar innan hon slog larm. Steinberg dömdes senare för mord.
Författaren Susan Brownmillers roman Den farliga leken, bygger på fallet. Det var den boken jag läste för flera år sedan, en tragisk och grym berättelsen, och som jag nu kom ihåg när jag läste artiklarna.

Höstliv

Två säkra tecken på att hösten närmar sig – det är för kallt att sitta på balkongen i kortärmat och läsa och så måste man börja använda strumpor. Idag åkte strumporna på. Det enda jag gillar med hösten är alla härliga färger på träd och buskar.

Den senaste veckorna  har det inte blivit så mycket läst, har varit lite lat och slötittat en hel del på TV – ni vet  de där programmen som ingen erkänner att man  tittar på fast man gör det (rika ankor, falsksjungande tonåringar…). Har även ägnat mig åt gardinsömnad vilket inte tillhör vanligheterna nu för tiden.

Det har också varit ganska hektiskt på jobbet, från slutet av augusti till början av oktober brukar vara den tid på året när vi har mest att göra – många nya studenter som kommer med litteraturlistor de vill ha hjälp med, nya projekt som sätter igång, nya idéer som skall bearbetas och med tjänster som inte är besatta så kan man verkligen inte sitta och rulla tummarna. Vi har också gästats av ett gäng högljudda yngre ”snorungar”  som ockuperar datorerna både på vuxen- och barnavdelningen och skrämmer bort övriga besökare. Vi har en 13-års gräns när det gäller våra bokningsdatorer, de yngre får hålla till på barnavdelningen och  tonåringarna på vuxenavdelningen. Av och till har vi haft problem med barn som har kommit över lånekort som tillhör vuxna och på så sätt lyckats boka ”fel” datorer men det här gänget där alla ser ut att vara högst 8-10 år gamla visar på begäran upp lånekort och och  rabblar personnummer tillhörande 13-åringar – svårt att bevisa att de ljuger men mycket märkligt att de alla är väldigt småväxta och ser mycket barnsliga ut…hmm.

Jag borde också sortera alla mina lappar med uppskrivna boktitlar som jag skulle vilja läsa, måste ta mig i kragen och göra en  lista som är lätt att överblicka. Jag tror  t.o.m att jag  har laddat ner en mall för en sådan lista men vet inte om den finns kvar efter diverse data-krångel, har fått ominstallera allt ett par gånger de senaste månaderna.

(okänd katt, men oemotståndlig)

Segt och utdraget

Ja tyvärr är det vad jag tyckte om Jodi Picoults bok Plain Truth (Skulden på svenska). Jag hade inte läst någon bok av Picoult tidigare men vi har flera böcker av henne på bibblan som lånas ganska mycket så jag tänkte att jag skulle läsa en. Jag valde Plain Truth eftersom ämnet verkade intressant, en ung kvinna från Amishfolket anklagas för att ha mördat sitt nyfödda barn.

Den började bra men ungefär halvvägs började mitt intresse dala en aning, det blev väldigt många likartade samtal mellan huvudpersonerna och handlingen släpade sig fram i maklig takt. Boken kunde ha kortats ner en bra bit, särskilt  mitt i,  utan att  göra den torftig, nu blev den lite väl seg och detaljerad. Huvudpersonerna var inte tillräkligt intressanta utan till slut började jag tröttna på den alltför snälla och fåordiga amish-flickan Katie och hennes motsats, försvarsadvokaten Ellie.

Jag har väl inte någon större lust att läsa någon ytterligare bok av Picoult just nu, om nu inte någon annan kan rekommendera någon av hennes böcker som faktisk är bra och håller hela vägen.

Ny disk

Vi har i dagarna fått en ny informationsdisk i biblioteket. Den är så fin, ljust trä, lite rundad form och så luktar den nytt och den är naturligtvis höj- och sänkbar.  Bordsytan är ännu så länge nästan tom på saker – bara ett tangentbord, hållare för bildskärm, lampa, några pennor och kladdlappar – inget trasigt skrivbordsunderlägg, inga kletiga tejprester, inga gamla lappar med hundöron som ligger och skräpar, inget smutsigt och medfaret pennställ – det är just nu en minimalistiskt stil  och nästan för bra för att vara sant.

Och det är det naturligtvis.

Innan vi ens hade hunnit börja använda den lyckades en låntagare slå huvudet i kanten på disken med hjärnskakning och ett djupt jack i pannan som följd. Under mitt första pass (och diskens andra dag ) stal någon den spritt nya mobiltelefonen som jag hade lagt ifrån mig. Sladdarna hänger i en enda röra under disken och man får passa sig så man inte trasslar in sig och snubblar när man i sin iver störtar upp från stolen för att hjälpa  låntagarna. Sladdproblemet är tänkt att åtgärdas så fort som möjligt vilket brukar betyda några veckor.

Trevligt jubileum

Förra helgen strålade jag samman med nio andra personer för ett litet jubileum, det var 30  år sedan vi gick ut  Bibliotekshögskolan i Borås. Det fick mig  att inse hur många år jag verkligen arbetat som bibliotekarie och att man numera inte är yngst på sin arbetsplats. Själv känner jag mig fortfarande ung     även om spegeln säger något annat.  Eller som en av mina söner lite retfullt brukar säga: ”Hade de uppfunnit hjulet när du föddes?”. Hur som helst, det var väldigt trevlig att träffa gamla vänner man inte sett på många, många år och jag tyckte nog  att de flesta var sig väldigt lik, ungefär som om det hade gått en månad istället för flera år sen vi sågs. Det var väl kanske något extra kilo här och där och lite gråa hår men annars var vi lika unga och fräscha som när vi festade en lördagskväll i kårlokalen på skolan.

Naturligtvis blev det en hel del prat om jobb och bibliotek och tyvärr var nog den allmänna meningen att erfarenhet inte smäller speciellt högt nuför tiden, nej chefer och biblioteksledning verkar anse att nya kvastar sopar bäst även om inte alla de nya kvastarna sopar rätt eller åt rätt håll, man behöver knappt veta vad ett signum är eller ha hört talas om Alice Lyttkens.   Nu var vi inte ett gäng teknikrädda bibliotekarier som tyckte att allt var bättre förr, tvärtom, men en del idéer och tankar i den moderna biblioteksvärlden är lite väl flummiga och så ska man införa  all tänkbar modern teknik, användbar eller inte, medan de tryckta böckerna nästan glöms bort. Naturligtvis har mycket förbättrats och förenklats under åren, jag skulle verligen inte vilja gå tillbaka till kortkatalog och datumstickor. I den aspekten har jobbet blivit bra mycket enklare och roligare men ibland kan jag tycka att man i sin iver att synas utåt, att göra så mycket som möjligt,  glömmer bort de små sakerna, det grundläggande biblioteksarbetet och att ta hand om våra besökare. Resurser och personal dras in men inte verksamhet, låntagarna förväntas fixa mer och mer själva, hemifrån eller via självbetjäningsautomater.  Skulle inte förvåna mig om informations- och lånediskar inom en inte alltför avlägsen framtid mer liknar en övervaknings- eller kontrollstation varifrån allt fjärrstyrs, även låntagarna. Såja, nu fick jag gnälla lite också.

Det var en mycket trevlig kväll med god mat på en italiensk restaurang och kanske dröjer det inte lika länge till nästa gång vi träffas. Ingen ångrade sitt yrkesval och vi var överrens om att vi hade ett otroligt roligt jobb.

Shanghai girls

Det har blivit många böcker på engelska på sistone och här är ytterligare en.

Jag har tidigare läst en bok av Lisa See, Snöblomma och den hemliga solfjädern som handlade om två flickors vänskap i 1820-talets Kina – en bok som jag tyckte mycket om. Nu har jag läst ytterligare en bok av författaren och den var ett om inte två snäpp bättre.

Shanghai girls handlar om de två systrarna Pearl och May som växer upp i ett välbärgat hem i Shanghai i mitten av 30-talet. Systrarna lever ett glamoröst  liv  tills den dag då deras far berättar att på grund av en stor penningskuld kommer de båda att giftas bort och  det redan nästa dag. Systrarnas blivande män är bröder och kommer från en familj med rötterna i Kina, men som numera bor i Los Angeles där deras far driver flera affärsrörelser.  Pearl och May är helt förtvivlade men har inget annat val än att gifta sig. Det blir en mycket kort bröllopscermoni och det är sedan tänkt  att de nygifta paren skall mötas i Hong Kong för att resa till Amerika. På grund av Japans anfall mot Singapore fördröjs systrarnas avfärd och det dröjer flera månader innan de kan återförenas med sina män i Los Angeles. Vägen dit har varit svår, de har fått uppleva japanernas grymhet och sedan månader av intensiva förhör av de amerikanska immigrationsmyndigheterna. Systrarnas nya liv i drömlandet Amerika blir inte alls som de tänkt sig, svärfaderns affärsimperium är inte mycket värt med amerikanska mått mätt och familjen bor i en trång och nedgången lägenhet i de kinesiska kvarteren.  Systrarna gör det bästa av situationen och försöker anpassa sig till livet i Los Angeles, de har ingen tanke på att återvända till Kina som så många andra av de kinesiska invandrarna, de har inget att återvända till.

Lite kort om författaren: Född i Paris 1955 och  uppväxt med sin mor i Los Angeles men hon tillbringade även mycket tid med sin fars familj i Chinatown.

En manlig Mariah Carey?

Döm själva,

Kasserade böcker och ett fynd

Ägnade en  del av min arbetstid i sommar åt en välbehövlig gallring (om man nu vågar nämna det ordet) av bibliotekets  skönlitterära bestånd på engelska. Jag gick igenom alla böcker som inte blivit utlånade de senaste fyra åren. Allt som var slitet och  trasigt åkte direkt i soptunnan. Dubbletter av och  mindre frekventa klassiker åkte ner i magasinet likaså en del ”kända” titlar och prisbelönta författare. Resten då, jo de mest attraktiva gick till vår bokförsäljning men sedan var det en försvarlig hög med halvgamla, halvslitna och allmänt oattraktiva böcker som ingen hade velat se åt på många år, de åkte också i soptunnan. Visst skulle man önska att man kunde behålla allt, men det är en fullständig omöjlighet eftersom vi inte har självexpanderande hyllor och ytterväggar. Det är inte meningen att man skall behöva skohorn för att få plats med böckerna på hyllorna, det behövs luft och skyltutrymme så att man kan se framsidorna på åtminstone en del av böckerna.

 När man gör en sådan här gallring blir det alltid en hög som viserligen inte lånats ut, inte platsar i magasinet men som man heller inte vill göra sig av med. Det är oftast egna favoriter (hur ska jag kunna gallra den där boken som var så otroligt bra även om ingen annan verkar tycka det), böcker som borde gå att låna ut och så såna som man själv inte upptäckt tidigare men som man nu släpar hem eller skriver upp på ”att läsa-listan”. En som jag tog hem visade sig vara ett riktigt fynd – Refuge av Gillian White. White har skrivit bl. a. Tiggarbruden och Häxvagga.

Mardrömmen börjar med ett nyhetsinslag på TV om en två månader gammal baby som bränts ihjäl i sin barnvagn av ett ungdomsgäng.  Shelley inser med fasa att hennes elvaårige son Joey  och hans kompisar är ligisterna som är skyldiga, hon känner igen Joeys jacka på en bild från en övervakningskamera. Shelley, ännu inte fyllda trettio år, men redan mamma till sex barn med nästan lika många fäder. Shelley älskar sina barn och skulle kunna gå i döden för dem även om hon ibland önskar att hon var fri och obunden. Joey är hennes äldsta och han har alltid varit ett problembarn, alltid råkat i trubbel, blivit anklagad för än det ena och än det andra men Shelley har alltid tagit honom i försvar, alltid försökt hitta en ursäkt för hans beteende. Men nu har han gått för långt även om hon är övertygad om att Joey inte var den som tände på, det måste vara någon av hans ligistkompisar som hon inte gillar att han umgås med.
Polisen och vittnen är av en annan åsikt och när Joey tas in till förhör får Shelley och de andra barnen för sin egen säkerhets skull flytta till en fosterfamilj ute på landet. Enligt polisen och de sociala myndigheterna är det en perfekt familj med lång erfarenhet av att ta hand om barn.  Shelleys dagar upptas av besök hos advokater, polisen och med att hälsa på  Joey och hon är tvungen att lämna de mindre barnen hos fosterfamiljen även om hon är lite bekymrad över de hårda reglerna och avsaknaden av TV på den  lite avsides belägna bondgården.  Men barnen finner sig väl tillrätta och tyr sig direkt till den bastanta och mustachprydda Eunice, mor i huset. Efter en tid börjar Shelley få onda aningar, vad har egentligen hänt på gården tidigare, och vad har hänt med de andra som har bott här? 

En  bra bok som speglar tidsandan med ekonomiska problem, arbetslöshet, våld och utsatthet men också lättläst och med en krypande känsla av obehag ju närmare slutet man kommer. Jag tycker inte att den kan klassas som en thriller eftersom det inslaget är av underordnad betydelse utan den koncentrerar sig mer på Shelley och hennes roll som mor och hennes tankar om vad som gått fel i hennes liv.

Köa, nja…..

Nu kanske ni förstår varför jag inte ville köa till Banksys utställning , bilden visar den första kön och den var nästan lika lång när jag var där. Kön ringlade sig upp och ner för backen och den lyckligaste personen måste vara han som sålde glass från glassbilen som syns högst upp i bilden (gult tak), alla köpte glass som stod i kön (i alla fall när jag gick förbi).

Lovar att det här blir det sista om Banksy (i alla fall inom en överskådlig framtid).