Agnes von Krusenstjernas hus i Gävle (bilden lånad från Arbetarbladet)

Sedan stod jag plötsligt utan läsning efter helgerna och tänkte att jag får väl ge boken en chans, några av mina kollegor var riktigt positiva efter att ha läst den. Det började lite trögt men så fort berättelsens familjen von Lagercrona flyttade till Ramstaden (Gävle) blev det genast lite intressantare och särskilt efter beskrivningen av huset de flyttade in i. Det huset (Krusenstjernahuset) finns fortfarande kvar och jag passerar det varje dag till och från arbetet, ett vackert hus med ett torn och stora fönster.

Fattigadel var inte alls så tokig, mycket bättre än jag hade väntat mig. Det som överraskade mig mest är att den faktisk är lite humoristisk på sina ställen, jag har småfnissat flera gånger under läsandets gång och blivit riktigt förtjust i lille Antonius, yngste sonen i familjen.

Vem vet, jag kanske dristar mig till att läsa fortsättningen också, någon gång.

Ett fiktivt land, Greater Fallowfields, som styrs av inkompetenta ämbetsmän och med en frånvarande kejsare. Ämbetsmännen håller möten där nästan ingenting beslutas eftersom kejsaren aldrig är närvarande, ingen vet var han är. Berättaren är ansvarig för symfoniorkestern och konserthuset trots att han inte kan något om musik och det enda stycke musik orkestern spelar är variationer på nationalsången. Den ansvarige för posten verkar mest intresserad av poststämplar men vet egentligen inte hur postservicen fungerar o.s.v. Sedan är det mysteriet med de försvunna ”dancing girls” och pubägaren som vägrar sälja öl eftersom han inte har någon växel, ja det är en liten inblick i hur det går till i Fallowfields. Livet går sin gilla gång tills man upptäcker att en järnväg håller på att byggas genom landet, en järnväg som kejsaren beställt av grannarna i väst, City of Scoffers, vars styrande verkar aningen mer effektiva. Ämbetsmännen blir tagna på sängen men tänker inte låta sig hunsas, ja det är i alla fall tanken.

Första halvan av boken är en beskrivning av livet i Fallowfields och de inkompetenta ämbetsmännen. I den andra halvan av boken börjar missnöjet och misstroendet mot varandra sakta skönjas när några skådespelare från en kringresande teater dyker upp. Sedan anländer besökarna från City of Scoffers i sina i militärgröna uniformer och sitt något burdusa sätt, och det lugna inrutade livet tillhör gårdagen.

Det börjar alltså lite lugnt men ju längre man läser ju mer absurd blir historien. Det är inte hans bästa, tycker nog att Stängslet, På Orientexpressen intet nytt och The Scheme for Full Employment var bättre, men den är absolut inte dålig, tvärtom. Den är bara lite galen, men så är också Greater Fallowfields full av halvgalningar,  byfånar och andra mer eller mindre konstiga typer, precis som i alla hans böcker.

Here’s an excerpt:

The concert hall at the Syndey Opera House holds 2,700 people. This blog was viewed about 9 400 times in 2011. If it were a concert at Sydney Opera House, it would take about 3 sold-out performances for that many people to see it.

Click here to see the complete report.

Har jag några förväntningar eller planer när det gäller min läsning för nästa år? Nej egentligen inte, utom att försöka ta mig igenom de böcker jag släpar hem från biblioteket. Just nu har jag ett par böcker liggande som väntar på att bli lästa – Alison Pick: Far to go – Emma Henderson: Grace Williams says it loud.

Nyårslöften? Nej det har jag också slutat med. Jag brukar ge mig själv lite olika mål att sträva efter men det sker undan för undan under året och inte som några speciella högtidliga nyårslöften.

Jag önskar er alla ett…

Gott Nytt År!

Tidsmässigt utspelar sig boken i en mycket nära framtid. Snö, kyla, mörker, folktomma gator, ingen elektricitet. Vad har hänt? Ja något riktigt svar får man aldrig även om det antyds. Kvinnan, bokens berättare, har, vad man kan förstå, drabbats av minnesförlust. Hon vet inte vem hon är eller var hon kommer ifrån. Hon och ett par andra personer har tagit sin tillflykt till 16:e våningen i ett kontorskomplex i London. De fryser och svälter och ger sig ibland ut för att försöka få tag på förnödheter, något som är mycket svårt. Alla affärer är sedan länge länsade.

I snabba drömlika tillbakablickar tycker sig kvinnan minnas fragment av sitt tidigare liv. Ett liv med man, barn och hund i ett stort hus. De andra personerna tycks veta vad som hänt henne, men ändå inte, inte hennes gamla liv innan den stora kylan. Men är det verkligen så som hon minns? Hon tycker sig också se personer, barn. Men är de verkliga eller inte?

Ju längre in i boken jag läser ju mer förvirrad blir jag. Vi får så småningom veta kvinnans namn och vem hon är, ja den hon påstås vara, den hon antagligen är. Det går inte att snabbt ögna sidorna, det fordras koncentration även om det inte är svårläst.  Språket är sparsmakat med en lätt förvirrad dialog. Det är skrämmande men fascinerande läsning och som sagt, märklig.

Prinsessan i fråga är Katarina (eller Catalina, Catherine m.fl. varianter) av Aragonien, den första av Henry VIII:s fruar. Hon var en spansk prinsessa som trolovades med Henrys äldre bror Arthur vid tre års ålder. Katarina kom till England som 16 åring, gifte sig med Arthur men blev änka inom 5 månader. Istället för att återvända till Spanien stannade Katarina kvar i England. Valet var inte helt och hållet hennes eget men på grund av olika ekonomiska överenskommelser och sin egen fasta tro att hon var ämnad att bli drottning av England, levde hon mer eller mindre på nåder på ett av kungahusets många slott.

Enligt Gregory hade Arthur på sin dödsbädd avkrävt Katarina ett löfte att hon skulle göra allt för att gifta sig med hans yngre bror Henry så att hon skulle bli det hon var uppfostrad till, drottning av England. Problemet var dock Henrys ålder, han var bara 11 år vid sin brors död och kunde inte komma ifråga för ett giftermål än på flera år. Katarina väntade tålmodigt och när Henry hade åldern inne lyckades hon med list få det engelska hovet att tycka att det här var en utomordentligt bra idé, det enda rätta med tanke på situationen.

Men så kom dagens höjdpunkt, det som gör det här jobbet så roligt och speciellt. Höjdpunkten kom i form av en liten glad kinesiska. Hon sträckte fram en lapp där det stod ”Jag vill låna ett lexikon, mandarin-svenska”. Det enda vi hade inne var ett par svensk-kinesiska lexikon. Försökte förklara detta, inte så lätt eftersom hon inte kunde någon engelska eller svenska, bara kinesiska. Mina kinesiska språkkunskaper är lika med noll, men så lätt kan man ju inte ge upp. Nu började (för en utomstående) en mycket märklig ”konversation” som delvis bestod av ett mycket yvigt kroppsspråk. Hon pladdrade på med kinesiska och jag med en blandning av svenska och engelska (varför vet jag inte eftersom hon inte förstod något av språken). Som tur var hade jag det svensk-kinesiska lexikonet så jag kunde peka på vissa ord,  ibland nickade hon leende men ibland tittade hon väldigt frågande på mig och naturligtvis så fanns inte ord som lånekort, låna hem, personnummer eller ej hemlån. Hennes svenska ordförråd bestod av: skola, svenska, betala och så det mer internationella passport. Efter en hel del fniss och flera yviga rörelser så var vi båda överrens om att hon behövde ett lånekort för att låna hem det svensk-kinesiska lexikonet (inte det hon egentligen ville ha men i brist på annat).
Sedan gick en mycket glad ny låntagare hem med ett lånekort, en bok och låneregler tryckta på kinesiska.

图书馆

För alla fans av Downton Abbey. En tredje säsong är planerad.

The new series will be set in 1920 and 1921, and the drama will cover a period of 18 months in the lives of the Crawley family and the servants who work for them.

Men först blir det ett speciellt julavsnitt att se fram emot

Ni alla härliga bloggmänniskor  som startar utdelning av diverse blogg-utmärkelser, ta nu inte detta på fel vis,  men jag får tyvärr lite associationer till kedjebrev. Man skall kopiera och skicka vidare till x antal personer. Kedjebrev vägrar jag kategoriskt skicka vidare sedan en obehaglig upplevelse när jag var barn (och blev rejält uppskrämd).  Numera kommer de inte brevledes utan via mail, men det är i alla fall samma sak. Jag är alltså inte otacksam på något sätt men det är ”kedjebrevs-formen” som jag vänder mig lite mot.

Själv är jag stadsmänniska och vill ha gångavstånd till affärer och andra bekvämligheter. Jag skulle aldrig kunna tänka mig att bosätta mig mitt ute i en skog eller på en liten blåsig ö ute i havet, det skulle verkligen kännas mer som ett straff än en förmån. Jag förstår mig inte alls på folk som frivilligt vill leva på det sättet – men på samma gång beundrar jag dem. Att de trots alla problem det medför valt att leva så, att de vågar – både med tanke på deras utsatthet men också vad omvärlden tycker. För många är det nästan det enda de känner till, de är uppvuxna på platsen och har aldrig lämnat den. Andra har bott i större samhällen ett slag men återvänt och så finns det de som vill ha lugn och ro för själen, som vill leva ett enklare liv, en enklare livsstil och därför valt ett, för de flesta av oss, annorlunda liv. Hur som helst, det är intressant läsning.

Det är dels boken Där ingen skulle tro att någon kunde bo av Oddgeir Bruaset och illustrerad med oerhört vackra foton av Tor Sivertstøl . Boken bygger på den norska dokumentärserien som visats på TV och som jag tyvärr helt missade.

Den andra är Hej då ekorrhjulet : människor som går mot strömmen av Thomas Lerner. Här får man möta människor som gjort ett vägval i livet – satsat på en helt ny karriär, vänt sitt gamla liv ryggen eller t.o.m. gjort sig av med alla sina ägodelar för att ge sig ut mot okända mål.

Det här inlägget föranleds av ett par kommentarer till mitt förra inlägg. Jag erkände nämligen frankt att jag personligen inte var så intresserad av Augustpriset eller svenska författare överhuvudtaget. Men eftersom jag bor i Sverige och arbetar på ett svenskt folkbibliotek var det tydligen inte rätt inställning.  För hur skulle jag kunna tipsa om böcker av svenska författare när jag inte har läst dem?

Mitt svar, lite kortfattat, var att: ”Jag arbetade under många år med BokenKommer-verksamhet (hemsändning av böcker till låntagare som själva inte kan ta sig till biblioteket) och som talboksbibliotekarie med att välja ut böcker till låntagare. Det innebar att varje vecka läsa hundratals annotationer, innehållsbeskrivningar och baksidestexter för att i möjligaste mån hitta just den sortens böcker som motsvarade låntagarnas tycke och smak. Man lär sig en hel del på det sättet, fastän man inte har läst boken.”

Jag skulle önska att jag hann läsa mer än jag gör. Men eftersom vi inte har någon lästid på jobbet så läser jag på min fritid och då gör jag som de flesta andra. Jag läser det jag är intresserad av, för mitt eget nöjes skull, inte det jag ”borde läsa som bibliotekarie”. Men jag anser att det finns inget rätt eller fel när det gäller läsning. Som bibliotekarie har man nytta av allt man har läst och det vore dålig service om vi bara kunde tipsa om t.ex svensk och nordisk litteratur.
”Har du tips på någon lättläst engelsk kärleksroman? Nja, här tipsar vi bara om god, svensk litteratur” (en smärre överdrift men ni förstår tanken)

Och som en parentes kan jag väl tillägga att frågor om lättsamma  kärleksromaner och deckare är bra mycket mer frekventa än frågor om speciella diktsamlingar.

(Inlägget förkortat och redigerat  den 2011/10/21 kl. 17:54 )

På det yrkesmässiga planet däremot är det ett pris man måste känna till och vilka som är nominerade till det. Böckerna brukar bli ganska populära och det  blir snabbt reservationsköer  så vi ser alltid till att skaffa extra exemplar för att möta efterfrågan.

 Nobelpriset är fortfarande, intressemässigt,  större på biblioteket. Under alla år jag arbetat har man varit tacksam om:  1) Det är en författare man har hört talas om  2) Man kan stava till namnet  3) Det finns många titlar på bibliotekets hyllor  4) Och skulle det vara en Svensk så är det extra bonus. I det hänseendet var årets pristagare en riktig fullträff. Det fanns t.o.m. böcker kvar att låna dagen efter (poeter brukar inte vara lika efterfrågade som romanförfattare).

- Tänkte jag skulle rekommendera en bok som jag har läst, till min väninna. Den där cykelboken.
- ?
- Ja den heter något i stil med ”När jag var liten kunde jag cykla”
(jag började ana vilken bok det kunde vara men var inte helt säker)
- Det handlar om en man som cyklar tvärs genom Amerika. (det var väl det jag trodde!)
- Aha, ”Jag minns att jag sprang”
- Ja, just den! En jättebra bok!
Jag kunde bara hålla med.

Jag kan villigt erkänna att jag inte är uppdaterad på alla olika databaser, inte kan allt om den senaste tekniken, inte kommer ihåg alla finesser i katalogsökning – men jag är en jäkel på att gissa boktitlar

Den första, Those Who Save Us av Jenna Blum utspelas till största delen i Weimar i Tyskland. Den unga tyskan Anna växer upp med sin far, en affärsman som umgås med högt uppsatta nazi-officerare och som ofta är gäster i hemmet.  Anna har blivit god vän med en judisk veterinär, Max,  och när han behöver hjälp efter den s.k. Kristallnatten beslutar hon sig för att gömma honom i ett krypin i huset hon delar med sin far. Det är en mycket stor risk hon tar, särskilt med tanke på faderns umgänge. Efter flera veckor upptäcker fadern Max i gömstället, anger honom och mer eller mindre kastar ut Anna. Max blir skickad till Buchenwalds koncentrationsläger och Anna tar kontakt med en kvinna ur motståndsrörelsen, Mathilde som äger ett bageri, där Anna får bostad och arbete. Anna är då gravid med Max barn och föder en dotter, Gertrude eller Trudy som hon kallas.
Drygt 50 år senare är Trudy professor i tysk historia vid ett amerikansk universitet. Hon och modern följde med en amerikans soldat till USA strax efter krigsslutet men modern har under alla år vägrat berätta vad som hände under krigsåren och vem som är Trudys far. Trudy kommer genom sitt arbete i kontakt med en man, uppvuxen i Weimar och med hjälp av honom får hon reda på det som Anna förtigit under alla år.

Min enda invänding till den här boken är beskrivingen av Trudy, som verkar ha ett mycket stort ordförråd redan som tvååring, och Annas uppenbara personlighetsförändring när hon flyttade till USA.

Den andra, The Report av Jessica Francis Kane, utspelas i London. I mars 1943 dör 173 människor i trängseln i trappan inne i Bethnal Greens tunnelbanestation, många av dem var barn. Människor hade skyndat till tunnelbanestationen, som fungerade som skyddsrum, under ett förmodat bombanfall. En utredning tillsattes för att ta reda vad som hände och vad som var den egentliga orsaken till att så många människor miste livet i det som skulle bli den största civila katastrofen i England under andra världskriget.

Trettio år senare får domaren Laurence Dunne, som tillsattes att utreda och skriva rapporten om händelsen, besök av en ung man, Paul. Paul som själv föddes under krigsåren och vars familj var direkt inblandade, planerar att göra en film om Bethnal Green-katastrofen. Fortfarande efter så lång tid finns det en hel del oklarheter i rapporten, obesvarade frågetecken och Paul hoppas att han genom sitt besök hos Dunne skall få sina frågor besvarade. Vad var det som egentligen hände? Vem bar skulden? Vilka var de inblandade?
En roman byggd på en verklig händelse.

Två helt olika böcker men båda läsvärda.

Mario Vargas Llosa och Gävleborgs monter, bilden lånad från Region Gävleborg

Då var bokmässan avklarad, en lång bussresa dit och en lång bussresa hem i en buss fullastad med trevliga arbetskamrater/vänner. Det var flera år sedan jag var på en mässa sist så förväntningarna var ganska höga. Jag hade inga seminariebiljetter men hade prickat in en hel del monter- och scenprogram. De allra flesta var väldigt intressanta, det fanns ett par där förväntningarna inte riktigt infriades, där rubriken var bra mycket intressantare än innehållet men de var ju bara 10-15 minuter långa så det gjorde inget. Tyvärr missade jag ett par stycken efterom jag inte lyckades hitta till rätt monter i tid. Jag har ett uselt lokalsinne och lyckades hela tiden virra bort mig bland alla montrat trots mässkartan. I början försökte jag att gå lite systematiskt men så fort jag avvek från den planerade rutten var jag helt förvirrad och gav snart upp och strosade sedan runt lite på måfå.

Det blev en hel del godisätande, tyvärr, och så fylldes den gröna kassen med gratis pennor, bokmärken, tidskrifter men även inköpta tidskrifter och två väldigt fina sprial-anteckningsböcker av bananpapper. Jag hade redan innan bestämt mig för att inte köpa några böcker.

Författare och andra kändisar? Jodå jag såg naturligtvis en hel del, både sådana jag kände igen och sådana jag tyckte mig känna igen men inte kunde namnge (har väldigt dålig koll på kändisar) men Lennart Hellsing i sin oranga kostym och Jan Guillou kunde inte ens jag missa

Efter 1½ dag på mässan kändes det som om jag fått min mässdos för ett par år framåt och det kändes skönt att sätta sig i bussen för hemfärd.