Allt jag visste om boken innan jag läste var att den handlade om alla de s.k.japanska postorderbrudar som kom till USA i början av 1920-talet för att gifta sig. Jag tilltalades av ämnet, eftersom jag gärna läser romaner med japansk anknytning, och det fantastiska omslaget. Reservationskön var lång på biblioteket så jag blev nyfiken även om det inte var den bidragande orsaken till att jag också ställde mig i kö. Jag hade hört så mycket positivt om boken men  undvek att läsa andra recensioner innan, eftersom jag ville få min egen upplevelse av boken.

Och varför blev jag besviken? Jo jag hade gärna velat lära känna några av alla dessa kvinnor närmare. För mig blev de alltför anonyma. Jag förstår att många tycker att just berättargreppet Vi var väldigt effektfullt och det kan jag hålla med om, särskilt i början av boken,  men till slut så gjorde det bara att personerna smälte ihop till en anonym massa.

Jag hade så gärna velat att den uppfyllt mina förväntningar. Den var inte alls dålig, men ändå fattades något.

Många har bloggat om boken, bland annat Bibliophilia , Hermia says och Böcker emellan  - men jag verkar vara ensam om att ha blivit besviken.

Det verkar vara typiskt aprilväder när det gäller min läsning också. De tre senaste böckerna jag börjat på har jag inte orkat läsa ut. Först var det Swimming Home  av Deborah Levy som jag hade stora förhoppningar på eftersom det var en av de nominerade till The Man Booker Prize 2012. Stor besvikelse! Den handlar om en engelsk familj (far som är poet, mor som är utrikeskorrespondent och tonårsdotter) och deras vänner ett medelålders par, alla från den övre medelklassen. De hyr en villa i Frankrike över sommaren och upp dyker en konstig ung dam, en snyltgäst som är förälskad i poeten. En åldrig granne och en fastighetsskötare är ytterligare ett par personer som förekommer i handlingen. Alla är mer eller mindre osympatiska och konstiga och beter sig underligt. Trots att det var en mycket tunn liten bok orkade jag inte läsa ut den, den var ointressant, konstig.

Den andra boken var Backseat Saints av Joshilyn Jackson. Jag hade blivit rekommenderad den av en arbetskamrat som brukar ha ungefär samma smak som mig när det gäller böcker. Jag brukar gilla det hon gillar men tyvärr inte den här gången. Det var inte riktigt min stil, en blandning av chicklit och feelgood kändes det som. Inte dålig men inget som fångade mitt intresse.

Den tredje hade jag inte så stora förhoppningar på och där fick jag rätt. Det var en bok jag lyssnade på men gav upp efter ett kort tag. Det var Nothing Daunted av Dorothy Wickenden om två unga societetsdamer som i början av 1900-talet gav sig iväg för att arbeta som lärarinnor i en liten skola i en avlägsen del av Colorado.

Vi har blivit experter på att packa böcker,  köra pallyftare och göra logistikscheman. En kollega har mer eller mindre fått ändra sin yrkestitel från bibliotekarie till hylltekniker. Vi har dammat och torkat 100-tals hyllor. På köpet har vi fått mycket motion och extra muskler. Vi har ställt upp böcker i alfabetisk ordning, både bakifrån och framifrån, vi har räknat både bokmeter och hyllmeter, sektioner och bokhyllor.

Nu är det bara en månad kvar tills allt ska vara klart och stå på sin plats men innan dess ska väggar målas, fler hyllor  flyttas och ledningar dras. Och än vet vi inte om vi får plats med allt. Inredningsarkitekten glömde bort att göra plats för flera väsentliga delar men klämde också in för många hyllor på sin ritning….vi har fått räkna om hyllplaceringar ett antal gånger. Miniräknare, tumstock och skruvmejsel har blivit en del i ”uniformen”.

Vi (åtminstone stora delar av den kvinnliga delen av personalen) har även fått en ny idol, herr J. Mannen som fått våra gigantiska hyllor att segla fram över golven med hjälp av små fiffiga kryss på hjul (nej, jag har ingen aning om vad manickerna kallas). Han har fixat, tagit isär och flyttat hyllor, kommit med genialiska lösningar när vi har suckat av förtvivlan – inget har varit omöjligt.

Nu har vi alla en välbehövlig paus, flera lediga dagar (”öppet 365 dagar om året” – nja, det är nu en sanning med modifikation). Vi vilar upp oss så vi kan ta nya tag nästa vecka, så vi kan packa och flytta ännu mer böcker. När allt är klart får vi vara glada om vi hittar bland hyllorna, och om våra besökare kommer att hitta.  Ja just det, skyltar skall tillverkas och sättas upp.

Men det blir nog bra till slut.

Tiderna förändras snabbt och Metzenburgs känner sig snart tvungna att flytta till sitt lantställe Lowendorf. Beatrice följer med och trivs mycket bra, hon blir snart vän med resten av tjänstefolket och  får även privatlektioner i tyska av en lärare i byn.  Det ryktas att han är jude, något man inte talar högt om i dessa tider.  Kriget bryter ut och livet förändras radikalt på Lowendorf – flyktingar kommer och går, några stannar bara några dagar andra nästan hela kriget. Beatrice, som blivit mer som en vän och allt-i-allo till paret Metzenburg, har ingen tanke på att återvända till Irland – hon vantrivdes i det känslokalla föräldrahemmet där modern med klar tydlighet visade att hon inte hyste några varmare känslor för sin dotter – här känner hon sig älskad och omtyckt och har fäst sig djupt vid paret Metzenburg.

Det blir ont om mat och andra förnödheter. Plundring och våldsamheter förekommer så Felix gömmer arvegods och andra värdesaker genom att gräva ner dem i trädgården. Tack vare sina kontakter i Berlin lyckas Felix och Dorothea till en början sälja lite smycken och konst för att försöka få ihop mat till det växande hushållet men till slut börjar de gräva upp trädgården också.

Ännu en mycket bra roman som utspelas under andra världskriget. Beatrice är en mycket sympatisk huvudperson, lätt att tycka om, vilket förstärker den positiva upplevelsen av boken.

Susanna Moore var en, för mig, okänd författare men hon har skrivit ytterligare ett par romaner bland annat The Big Girls och One Last Look.

Början och slutet var väl OK men resten, mittdelen,  handlade mest om hur de två männen red kors och tvärs över prärien. Inte så konstigt kanske att avsnittet kändes långt, deras sökande pågick i över sex år.

Filmen är antagligen bättre.

Herbert Ernest  Bates

En grupp engelsmän tvingas fly när japanerna invaderar Burma. De utgör en omaka liten grupp med Paterson som självutnämnd ledare och den som organiserat flykten. Det tar bara ett par dagar innan osämja och misstänksamhet splittrar gruppen.

En läsvärd roman som känns tidlös. Den kanske inte riktigt nådde upp till Fair Stood the Wind for France, en annan roman av Bates som jag läste för ett tag sedan.

Första gången Talmadge lägger märke till flickorna är när de stjäl äpplen från hans fruktstånd. De dyker senare upp på hans fruktodling, två unga gravida flickor, hungriga och skygga. Talmadge, en man i övre medelåldern,  bor sedan många år ensam på sin gård i en vacker, avlägsen dal.  Hans älskade syster försvann  under mystiska omständigheter för över fyrtio år sedan, strax efter föräldrarnas död. En förlust som tog honom väldigt hårt.

Flickorna dröjer sig kvar kring gården, de tigger mat av Talmadge men undviker till en början all annan kontakt. Sakta men säkert får flickorna förtroende för Talmadgde och hans goda vän Caroline.  Jane och Della är systrar och på flykt från en bordell ägd av en  sadistisk typ, Michaelson.  När Michaelson en dag dyker upp med några av sina kumpaner får det förödande konsekvenser för flickorna.

Det här var bara en liten glimt ur en helt fantastiskt berättelse som utspelas i början av 1900-talet i en dal i Nordvästra USA.

Den andra The Paradise bygger på Émile Zolas roman Damernas paradis. En roman jag läste med nöje för många år sedan. TV-serien är inte så dum den heller, kan bara hoppas att den också kommer att visas på svensk TV.

(foton  från ITV resp. BBC)

Nu var det väl kanske inte riktigt en bok i min smak. Ignorance av Michèle Roberts utspelas i Frankrike under andra världskriget och i vanliga fall en av mina favoritgenrer när det gäller böcker. Tyvärr tyckte jag den var lite tungläst, det var inget riktigt flyt i texten, mest beroende på att det var svårt att skilja dialogerna från den berättande texten eftersom de inte var utmärka med tankestreck eller liknande. Dialogerna/tankarna fanns ibland nästan mitt i en beskrivande text vilket gjorde att jag fick läsa om vissa avsnitt. Antagligen inget problem för er andra men för mig var det lite irriterande.

Marie-Angèle och Jeanne växer upp tillsammans i byn Ste Madeleine. Den ena dotter till byns grönsakshandlare, den andra dotter till en judisk kvinna som efter makens död försörjer sig på att tvätta åt andra. De växer upp under helt olika förhållanden men är goda vänner en kort tid när de båda går i klosterskolan i byn. Skillnaden blir alltmer markant under kriget, Jeanne och hennes mamma har det ytterst svårt medan Marie-Angèles familj klarar sig betydligt bättre, särskilt sedan Marie-Angèle förälskar sig i den mystiske svartabörshandlaren Maurice.

Alltså en helt OK roman men inte riktigt vad jag hade hoppats på.

Jag har redigerat och uppdaterat en av bloggens sidor,  Historiska romaner/Historical fiction,  så nu är titlarna länkade till mina inlägg . Det är både korta notiser, ibland bara en rad, men också betydligt längre inlägg. Upprinnelsen till listan kom från en bloggutmaning 2010 om historiska romaner men jag har sedan dess fyllt på med fler titlar.

I min julläsnings-hög fanns en lite udda bok som jag inte kunde komma ihåg från någon inköpslista, men där stod den i alla fall på hyllan, tunn och lite intetsägande – The Colour of Milk av Nell Leyshon . Det är en historisk roman i det lilla formatet. Berättaren är den 15-åriga Mary, uppvuxen på en bondgård med föräldrar och tre systrar.

”this is my book and i am writing it by my own hand. in this year of lord eighteen hundred and thirty one i am reached the age of fifteen and i am sitting by my window and i can see many things.

i am not very tall and my hair is the colour of milk. my name is mary and i have learned to spell it. m.a.r.y. that is how you letter it.”

Det är så den börjar och hela boken är skriven i samma stil, inga versaler och i en lite korthuggen, ålderdomlig stil. Jag hade inga som helst problem med avsaknandet av versaler även om det kändes lite ovant i de första meningarna.

Livet är hårt på den lilla bondgården, fadern är en hård tyrann och modern känslokall och undergiven. Mary är en frimodig och rättfram flicka och hon känner sig instängd av det hårda arbetet och den inrutade tillvaron. Marys enda riktiga vän är ”grandfather” som bor i ett rum på gården, och det är till honom Mary går med sina tankar och bekymmer. En dag blir Mary skickad till prästgården för att hjälpa till att ta hand om den sjukliga prästfrun. Mary har ingen talan, det är bara att foga sig i överenskommelsen som fadern gjort med prästen, Mr Graham,  och den lilla ersättningen tillfaller fadern, inte Mary.  Livet på prästgården är helt annorlunda än vad Mary är van, hennes frispråkighet uppskattas inte alltid av Mr Graham men hans fru blir mycket förtjust i  Mary, en frisk fläkt i sjukrummet.

Nu är det förstås mer som händer – och tyvärr inte alltför trevliga saker.

Det här var en bok utöver det vanliga. Riktigt bra.

Min lilla hög består av:

The Colour of Milk av Nell Leyshon

Ignorance av Michèle Roberts

The Gospel According to the Son av Norman Mailer

Death Comes to Pemberly av P.D. James

Trevlig läs-helg allihop!

Alltså, mot bättre vetande började jag läsa Morgan’s run av Colleen McCullough. Den är väldigt bra på sina ställen men det förekommer också långa partier som är alltför omständliga och detaljrika. Jag brukar gilla historiska s.k. nybyggarromaner och det är precis vad det här är. Historien tar sin början i Bristol i England på 1780-talet där vi får stifta bekantskap med Richard Morgan.  Richard är gift och har en liten son men  hustrun dör  och sonen försvinner spårlöst . I sorgen och saknaden  låter sig Richard därefter förföras av en vacker yppig fransyska som tillsammans med en kumpan lurar och anklagar Richard för stöld. Resultatet blir att Rickard kastas i fängelse och så småningom deporteras till Australien. Resan till Australien tar, med diverse stopp längs vägen, ett år och som läsare kändes det som om den aldrig skulle ta slut. Får väl erkänna att jag skummade mesta delen av den resan, det var ett synnerligen långt, detaljrikt och trögläst avsnitt.

Det blev betydligt intressantare när skeppet så småningom anlände till Australien. Richard Morgan blir, tillsammans med en grupp andra straffångar, förflyttade till den betydligt mindre ön Norfolk Island. Arbetet att bygga upp ett nytt litet samhälle blir hårt och slitsamt men det bjuder också på glädjeämnen.

Tyvärr kändes det som om författaren grävde ner sig i onödiga detaljer och en stor del av boken var rena utfyllnaden. Jag läste kanske halva boken ordentligt, resten skummade jag igenom. Det blev inte heller bättre av att Richard Morgan framställdes som någon slags präktig övermänniska.

Trots alla negativa punkter fanns det en hel del ljusglimtar men det negativa övervägde, tyvärr.

Den senaste i raden heter The Beginner’s  Goodbye.  Det är en tunn liten bok på knappt 200 sidor.  Lite märklig historia, känns en aning konstruerad.  En yngre man mister sin hustru i en tragisk olycka. Mannen tycker sig sedan se sin döda hustru, hon visar sig för honom vid flera tillfällen under en period efter olyckan.
Ja det var handlingen i korta drag. Tyvärr var det inte så värst mycket mer. Inte ens slutet bjöd på några större överraskningar även om det antagligen var tänkt att göra det

Det här var inte en av hennes bästa romaner. Lättläst och lättglömd.

Vad är det som gör att jag ratar vissa böcker? Det finns många olika orsaker, bland annat dessa:

• mycket omtalad bok som ”alla” läser
• bok som man ”bör” läsa
• urtrist omslag
• tegelstensformat (läser bara i undantagsfall)
• bok som ingår i en lång serie
• nobelpristagare (förutom de som jag läst innan de fick pris)
• för mig ointressanta ämnen och genrer t.ex. självhjälpsböcker, fantasy osv osv

Några av de senaste årens no no:
Hundraåringen som klev ut….
Kråkflickan-trilogin
Stig Larsson-trilogin
Knausgårds Min kamp-serie
Femtio nyanser av….

Tittade just på AdLibris Top 100 pocket. Av dessa  hade jag läst en bok – Även tystnaden har ett slut av Ingrid Betancourt – och så var det två jag skulle kunna tänka mig att läsa – Born to run av Christopher McDougall och Fasanjägarna av Jussi Adler-Olsen. Resten var för mig ointressanta.

Ibland önskar jag att jag kunde förmå mig att läsa någon riktigt populär bok men det är som om någon slags spärr slår till och gör det omöjligt.