Snäll romantik då, vampyrböcker nu?

I föregående inlägg i den historiska utmaningen tog jag upp ett par släktromaner som jag läste när jag var yngre. Under en period på ett par år när jag var tonåring läste jag mängder med romantiska kärleks- och släktskildringar. Med en klar övervikt mot engelska författare.

Mycket ofta utspelades de under 17- och 1800-talet med en övervikt åt 1800-talet. Om man generaliserar handlingen så kan man säga att huvudpersonen brukar vara en ung vacker flicka från en god familj, fadern var ofta landsortsläkare eller präst men har nyss dött och den efterlämnade familjen får det då svårt ekonomiskt. Ofta var fadern skuldsatt så något arv blev det aldrig frågan om. Den unga flickan med sin goda utbildning tvingas då ta plats som guvernant på ett mörkt och dystert gods eller slott på den engelska landsbygden. Godsherren är en stilig karl i sina bästa år, hans fru är antingen sjuklig, elak eller död. Barnen är försummade eller bara olydiga. Tjänstefolket är i stort sett trevliga men det är alltid någon gammal husa som inte ser med blida ögon på den nya guvernanten och behandlar henne mycket kyligt. Det brukar alltid finnas någon snäll och stilig stallpojke eller granne som slår sina lovar runt den unga kvinnan men hon är förstås hopplöst förälskad i godsherren som knappt tittar åt henne.

Efter en massa förvecklingar och många tårar faller guvernanten och godsherren i varandras armar under en stormig natt och sedan lever de lyckliga med alla barnen även om familjerna på godsen runt omkring ser ner på den nya frun som inte är tillräckligt ”fin”. Om godsherren är lite äldre eller frun lever så brukar det alltid finnas en äldre son som som skickats iväg på en internatskola eller i armén. Sonen kommer helt plötsligt hem, arrogant  med vildvuxet hår och med ridpiskan i högsta hugg, fäller någon olämlig kommentar om den nya guvernanten som då packar sin lilla väska och vill åka hem. De olydiga barnen har blivit som små änglar och nu gråter,  bönar och ber de henne att stanna,vilket hon naturligtvis gör…. och så gifter hon sig till slut med den arrogante men egentligen snälle sonen.

Den här resumén täcker in ca 80 % av handlingen i den sortens kärleksromaner. Helt klart har dessa författare (Catherine Cookson och Victoria Holt för att nämna ett par) lånat konceptet från Jane Austen och systrarna Brontë men inte riktigt lyckats komma upp i samma kvalité. De dramatiska  händelserna är staplade på varandra, karaktärerna  stereotypa och handlingen väldigt förutsägbar. Jag läste också en del släkthistorier av svenska författare som Margit Söderholm, Alice Lyttkens och Birgit Th Sparre. Allt var dock väldigt snällt och med dagens mått mätt  inte speciellt upphetsande eller vågat. Som sagt, det här var böcker jag läste när jag ung, det är inte något jag skulle läsa nu, men som jag då tyckte var väldigt bra. Som bibliotekarie är det förstås en fördel att ha läst alla dessa böcker.

Lite senare var det Sidney Sheldon och Virginia Andrews som var omåttligt populära, själv gillade jag inte alls dem eftersom de utspelades i nutid och Virginia Andrews var alldeles för dålig – en bok var verkligen mer än nog sedan ödslade jag inte mer tid på den författaren.

Och vad läser dagens tonårstjejer? Mycket varierat skulle jag tro, men om jag ska gå lite fter popularitet och inköpsförslag  på biblioteket jag arbetar på så står (romantiska)vampyrböcker högt i kurs. Är dagens vampyrböcker vad Cookson var på min tid? (Oj, den formuleringen får mig att känna mig urgammal).

Annonser

4 thoughts on “Snäll romantik då, vampyrböcker nu?

  1. Du har en poäng dock. Första Twilightboken är som vilken Austenbok som helst (det är för övrigt fullt med Austenanspelningar i den).

    Fast på det stora hela är många vampyr (och varulvs osv) klassiska kärleksromaner men där den farliga pojken inte bara är arbetarklass utan just vampyr. I övrigt mycket lika

  2. Visst är det oerhört fascinerande att genom litteraturhistorien ta del av hur bilden av idealmannen, den manliga, romantiska stereotypen ändrat uttrycksform över tid. Från Austens buttra och arroganta superrike (men mjuka) godsherre/överklasslirare till allas vår VampyrEdward, mjuk men ändå ett livsfarligt vapen. Män med makt är ett litterärt afrodisiaka. Och makt kommer i olika former.

    hur var det nu med Goethes mespropp Werther då? Var passar han in?

  3. Det enda vampyraktiga jag läst och sett är Dracula och jag tyckte inte det var särskilt romantiskt….då föredrar jag nog faktiskt traditionell kärleksroman med en stilig godsherre eller en mörk och lite ondskefull Heathcliff, han sätter i alla fall inte tänderna i en.

  4. Allas vår käre Heathcliff sätter då inte tänderna i oss bokstavligen. Den spotske och outgrundlige mannen är dock inte så lite demonisk. Borde ha en starkt blinkande varningstriangel över sitt huvud när han närmar sig ett kärlekskrankt fruntimmer. Eller hur:)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s