Kinesiskan, jag och kroppsspråket

Häromdagen hade jag ett riktigt ”mördar-pass” i informationsdisken. Två timmar där det mesta krånglade eller var svårt att ge ett enkelt svar på. En som ville använda en databas där  inloggningen inte stämde – snabb jakt på ansvarig bibliotekarie, upp och nerför ett antal trappor, letade i kafé och lunchrum mitt i lunchtid innan kollegan anträffades som kunde ge upplysning om den ändrade inloggningen. En gymnasie-elev som skulle göra ett arbete om en speciell byggnad i kommunen – efter mycket letande hittade jag några artiklar som fanns på mikrofilm, visning och förklaring hur mikrofilmsläsaren fungerade. JO:s handlingar från 1980 – efter ytterligare ett antal gånger upp och nerför trappor, in och ut i källarförråd och hjälp av en kollega klarades det av.  Har ni en virkbok för vänsterhänta? Flera krångliga fjärrlånebeställningar. Försökte även besvara en mailfråga och så telefonen som ringde gång på gång. Så där höll det på under nästan två timmar.

Men så kom dagens höjdpunkt, det som gör det här jobbet så roligt och speciellt. Höjdpunkten kom i form av en liten glad kinesiska. Hon sträckte fram en lapp där det stod ”Jag vill låna ett lexikon, mandarin-svenska”. Det enda vi hade inne var ett par svensk-kinesiska lexikon. Försökte förklara detta, inte så lätt eftersom hon inte kunde någon engelska eller svenska, bara kinesiska. Mina kinesiska språkkunskaper är lika med noll, men så lätt kan man ju inte ge upp. Nu började (för en utomstående) en mycket märklig ”konversation” som delvis bestod av ett mycket yvigt kroppsspråk. Hon pladdrade på med kinesiska och jag med en blandning av svenska och engelska (varför vet jag inte eftersom hon inte förstod något av språken). Som tur var hade jag det svensk-kinesiska lexikonet så jag kunde peka på vissa ord,  ibland nickade hon leende men ibland tittade hon väldigt frågande på mig och naturligtvis så fanns inte ord som lånekort, låna hem, personnummer eller ej hemlån. Hennes svenska ordförråd bestod av: skola, svenska, betala och så det mer internationella passport. Efter en hel del fniss och flera yviga rörelser så var vi båda överrens om att hon behövde ett lånekort för att låna hem det svensk-kinesiska lexikonet (inte det hon egentligen ville ha men i brist på annat).
Sedan gick en mycket glad ny låntagare hem med ett lånekort, en bok och låneregler tryckta på kinesiska.

图书馆

Annonser

7 thoughts on “Kinesiskan, jag och kroppsspråket

  1. Det var verkligen en uppmuntrande berättelse ur livet- du har all anledning att känna dig nöjd och glad- och tack för en intressant inblick i ”en dag i en bibliotekaries liv”.

  2. Ja den ena dagen är sannerligen inte den andra lik. Nya utmaningar varje dag, de allra flesta klarar man av men tyvärr dyker det ibland upp problem som inte löser sig lika bra som det med kinesiskan.

  3. Nämen, kan du inte ”ej hemlån” på mandarin?! Vad lär ni er egentligen på bibliotekarie-skolan?
    (Fniss!)

    Fantastiskt att du lyckades så bra! 🙂

    • Ja, jag skulle ju ha tänkt på det men just då så hade jag inte en tanke på att använda mig av Internationella bibliotekets sida, men tyvärr får man ju lite hjärnsläpp i vissa situationer 🙂 Vi hade i alla fall lånereglerna tryckta på kinesiska.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s