Tvingad läsning, avskräckt för livet?

Blev påmind, när jag läste Feelgoodbibliotekets blogg,  om litteratur man tvingades läsa i skolan. Jag vet inte vad som är obligatorisk litteraturläsning i skolorna idag, om det ens förekommer längre. Några av författarna jag tvingades läsa har jag sedan dess skytt som pesten, medan ett par andra blev lite av favoriter.

Mitt första obligatoriska läsminne är ”Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige” av Selma Lagerlöf. Det var i åk 4, en varm vår där solen gassade genom höga fönster utan vare sig persienner eller markiser. Det var varmt och  instängt. Boken hade gula pärmar och var rysligt tjock och den var såå långtråkig, och det kändes som en hel evighet innan den äntligen var utläst. Jag var en van läsare, slukade böcker på löpande band, så problemet låg inte där. Minnet av den ”läsupplevelsen” sitter verkligen fastsvetsat trots att det var många många år sedan. Jag blev tydligen inte helt avskräckt eftersom jag har läst Selma Lagerlöf efter detta, men mest korta stycken. Kommer faktiskt inte ihåg om jag läst någon mer roman än ”Kejsarn av Portugallien” eller om det möjligen var ”Löwensköldska ringen”. Jag kanske inte ens har läst dem som bok utan  lyssnat på någon uppläsning i radio.  Inget större intryck alltså.

Två författare som jag inte har kunnat förmå mig till att läsa efter skoltiden är Pär Lagerkvist och Sara Lidman. Lagerkvists ”Gäst hos verkligheten” måste vara historiens tråkigaste bok. Liten och tunn men jag svär att sidantalet växte efterhand man läste, den tog aldrig slut. Det var som att sitta och läsa i en mörk garderob, utan ficklampa…dyster, dyster. Det var något om en liten pojke som bodde vid en järnväg. Jag kan fortfarande inte begripa att någon skulle vilja läsa den boken frivilligt.

Sara Lidmans ”Hjortronlandet” var väl inte lika hemsk, men nästan. Norrländskt mörker, myrar och mygg…kommer inte ihåg någonting alls egentligen, bara att den var dyster och tråkig. Har aldrig känt minsta längtan efter att läsa något mer av Sara Lidman efter detta. Tror att dessa tre böcker är en bidragande orsak till varför jag fortfarande har svårt för svenska författare.

Två böcker som jag däremot tyckte om var ”Pärlan” av John Steinbeck och  ”Mannen med sälgpiporna” av Nevil Shute. Steinbeck blev  lite av en favorit under min sena tonårstid och jag tycker fortfarande att ”Öster om Eden” är en av de bästa böcker jag läst tillsammans med novellsamlingen ”De himmelska ängderna”.

Mannen med sälgpiporna” älskade jag . Vi hade ett tummat häftat exemplar av boken i bokhyllan hemma och jag bad särskilt min lärare att få läsa den istället för ett exemplar ur klassuppsättningen. Jag blev så tagen av berättelsen att jag läste ”På stranden” och ”Fem svarta höns” av samma författare strax efter och dessa böcker lade grunden till mitt intresse för romaner som utspelar sig i krigstid, och särskilt då Andra världskriget.

”Flugornas herre” av William Golding är en annan bok jag gillade och som jag fortfarande rekommenderar till tonåringar när de ska läsa ”nån sorts klassiker”,  för den anser  jag vara en modern klassiker. Den brukar gå hem både på grund av ämnet och formatet – ganska liten och tunn.

Jag har alltså inte bara dåliga minnen av litteraturläsning från grund- och gymnasieskoltiden, vi var säkert ålagda att läsa fler böcker men det var de här jag kommer ihåg.

Annonser

5 thoughts on “Tvingad läsning, avskräckt för livet?

  1. Tack för ditt intressanta inlägg som väckte minnen… jag känner igen så mycket i det du skriver. Jag har precis samma upplevelse av Nils Holgerssons underbara resa – påtvingat -och jag har aldrig kunnat älska den boken. Selma Lagerlöf har heller aldrig blivit någon favorit hos mig även om jag tycker väldigt mycket om Kejsaren av Portugallien. Vi tvingades också att läsa Nässlorna blomma (Martinson) och det dröjde nära 30 år innan jag kunde se åt den boken igen (men då gillade jag den oerhört). Ofta fick vi bara en bok neddängd på skolbänken med orden ”läs nu den här” (vilket oftast ledde till att jag inte läste alls i rent trots). Men -jag har också goda minnen av lärare som ”sålde” böckerna, som läste högt och som ansträngde sig. Då blev det roligt och man ville läsa mera själv- nyfikenheten väcktes. Tvång är inget bra sätt att locka folk till litteraturens värld. Det kan jag bara konstatera efter att ha läst ditt inlägg och efter att ha letat i mitt eget minne.

    • Ja tyvärr hade vi inte möjlighet att välja vilken bok man skulle läsa, det var precis som du skrev ”läs nu den här”. De elever som nu dyker upp på biblioteket brukar ofta ha en ganska lång lista på böcker som de kan välja ifrån och jag försöker då ta reda på intresse och läsnivå innan jag föreslår lämpliga böcker från listan.
      Det kan vara lite frustrerande när de kommer med listor på engelskspråkig litteratur. Det är ofta ganska svåra böcker, jag skulle verkligen inte sätta Monica Alis ”Brick Lane” (som alltid brukar finnas på de listor vi ser) i händerna på en gymnasie- eller komvuxelev som inte har läst en hel bok på engelska förut. Nej, det gäller oftast att hitta en hyfsat tunn bok, ganska lättläst och med mycket dialog.

  2. Bra blogginlägg! Jag har också ovanligt svårt för svenska böcker (men kan rekommendera Selma Lagerlöfs Mårbackabarn, som jag faktiskt gillade i tidiga tonåren. Fick den som gåva och läste den trots det tråkiga omslaget.)
    På gymnasiet hade jag en fantastiskt entusiastisk lärare, men hon lyckades aldrig ‘sälja’ sina favoriter till oss. I engelska läste vi noveller av Somerset Maugham, som var precis lagom.
    Tror jag måste knycka din idé här och ta den med över till Bookwitch…

  3. Ping: Put off | Bookwitch

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s