Varför så otåliga?

Människor verkar alltid ha så bråttom.  Vi märker av det väldigt tydligt på biblioteket när det gäller vissa saker. Ett par exempel:

Vi har ett antal internet-datorer för våra besökare.  Det finns en skrivare kopplad till samtliga datorer. Otaliga gånger per dag kommer besökare som vill skriva ut dokument, biljetter, e-post, kontoutdrag o.s.v. I hälften av fallen uppstår någon form av problem. Orsakerna är många men i de flesta fall är det bibliotekets fel….ja egentligen inte men det är så besökarna ser det. ”Finns det ingen som kan nåt på det här stället”  Och väldigt många har väldigt bråttom, ute i sista minuten.  ”Jag ska med tåget om 10 minuter” (det tar 7 minuter att gå till stationen!).

Det kan vara ett e-postmeddelande med en fil som av någon anledning inte går att skriva ut, bilder som är för stora, del av internetsida skrivs ut istället för en hel sida eller tvärtom.

Ve och fasa om vi har tekniska problem eller strömavbrott en helg eller en vardag efter kontorstid. ”Vad är det här för j—a service, ni får väl se till att nån fixar det här nu, på en gång, det måste väl finnas nån support”.

Förvånansvärt många påstår att deras egen skrivare hemma är trasig. Jag blir då lite misstänksam när många inte har en aning om hur man skriver ut, verkar aldrig ha gjort det tidigare. Skulle inte förvåna mig om de inte alls har någon skrivare eller så har de inte ens installerat den de har och det är därför den ”inte fungerar”.

En annan situation är oförmågan att vänta på sin tur. Vissa kräver omedelbar hjälp även om man är upptagen med en annan besökare. Härom veckan råkade jag ut för ett sådant exempel. Jag var upptagen i ett telefonsamtal med en låntagare då en  kvinna kom fram och ville ha hjälp. Hon  försökte medelst högljudda suckar och menande blickar få mig att avbryta samtalet, vilket jag naturligtvis inte tänkte göra. Hon haffade då en av mina kollegor och begärde omedelbar hjälp, klagande över att jag inte hade hjälpt henne. Min kollega försökte då förklara att jag var upptagen och inte bara kunde avbryta mitt telefonsamtal. Kvinnan ansåg att hon hade rätt till specialservice eftersom hon var ”högutbildad och hade minsann skrivit flera böcker”,  nu ville hon ta reda på vilka av hennes böcker vi hade på biblioteket. Tydligen ett mycket brådskande ärende. Med hennes höga utbildning borde hon kanske ha haft lite mer hyfs.

Det är tur att jag inte stressar upp mig så lätt. Det gäller att behålla lugnet, inte höja rösten eller visa sin irritation när man blir anklagad eller utskälld av en eller annan anledning. Tyvärr är det inte alltid man lyckas.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s