Nominerade för några litterära priser 2016

Nu börjar nomineringarna för olika litterära priser att dyka upp. Jag kan konstatera att jag hittills inte läst en enda av titlarna nedan, men jag brukar försöka läsa åtminstone några av dem.

Vi börjar med 2016 Baileys Women’s Prize for Fiction Longlist som tillkännagavs på Internationella kvinnodagen den 8 mars. Vinnaren utses den 8 juni. De nominerade är:

Det kan aldrig bli fel med en Baileys

Det kan aldrig bli fel med en Baileys

Kate Atkinson: A God in Ruins
Shirley Barrett: Rush Oh!
Cynthia Bond: Ruby
Geraldine Brooks: The Secret Chord
Becky Chambers: The Long Way to a Small, Angry Planet
Jackie Copleton: A Dictionary of Mutual Understanding
Rachel Elliott: Whispers Through a Megaphone
Anne Enright: The Green Road
Petina Gappah: The Book of Memory
Vesna Goldsworthy: Gorsky
Clio Gray: The Anatomist’s Dream
Melissa Harrison: At Hawthorn Time
Attica Locke: Pleasantville
Lisa McInerney: The Glorious Heresies
Elizabeth McKenzie: The Portable Veblen
Sara Nović: Girl at War
Julia Rochester: The House at the Edge of the World
Hannah Rothschild: The Improbability of Love
Elizabeth Strout: My Name is Lucy Barton
Hanya Yanagihara: A Little Life

Och några dagar senare, den 10 mars var det dags för nästa tillkännagivande – The Man Booker International Prize 2016 Longlist:

Author (nationality) Title 

José Eduardo Agualusa (Angola)  A General Theory of Oblivion
Elena Ferrante (Italy) The Story of the Lost Child
Han Kang (South Korea)  The Vegetarian
Maylis de Kerangal (France) Mend the Living
Eka Kurniawan (Indonesia)  Man Tiger
Yan Lianke (China) The Four Books
Fiston Mwanza Mujila (Democratic Republic of Congo/Austria)  Tram 83
Raduan Nassar (Brazil)  A Cup of Rage
Marie NDiaye (France) Ladivine
Kenzaburō Ōe (Japan) Death by Water
Aki Ollikainen (Finland)  White Hunger
Orhan Pamuk (Turkey)  A Strangeness in My Mind
Robert Seethaler (Austria) A Whole Life 

Sedan finns också The Man Booker Prize 2016 men de nominerade till Longlist tillkännages inte förrän den 27 juli.

Ett mycket gammalt bibliotek

Chetham's Library

I somras besökte jag ett märkligt bibliotek, Chetham’s Library i Manchester. Det grundades 1653 och är det äldsta bibliotek, som fortfarande är i bruk,  i den engelskspråkiga världen.

stickerDet var lätt att hitta, mitt emot Manchesters Victoria station och granne med National Football Museum. Biblioteket ligger i en byggnad på Chetham´s School of Music och för att komma dit fick man passera en uniformerad vakt av vilken man fick en liten rund klisterlapp att bäras på väl synlig plats. För att sedan bli insläppt  i själva biblioteket fick man ringa på en klocka på en låg men mycket bastant dörr.

hyllor

Det var mörkt och högt i tak med höga bokhyllor i mörkt trä. Böckerna stod i mycket prydliga rader  bakom dörrar av vad som såg ut som svart hönsnät. Det var otroligt vackert och kändes väldigt högtidligt att få gå omkring bland hyllorna, nästan som om man befann sig i en gammal kyrka, men det kan också ha att göra med formen och höjden på taket. Och det var en alldeles speciell lukt, lukten av gamla böcker :-).

alkovbokhyllor

Det fanns ett mycket vackert läsrum med en alkov där Karl Marx och Friedrich Engels regelbundet träffades för att studera och det var här de tillsammans började skriva Det kommunistiska manifestet.

Om du har vägarna förbi Manchester missa inte detta unika bibliotek!

Ett dåligt år för läsning

2014 måste bli mitt sämsta ”läsår” någonsin. Jag har bara lyckats ta mig igenom lite drygt 20 stycken, lika många som den genomsnittliga bokbloggaren läser på en månad (även om jag nog tar det med en nypa salt för hur hinner folk läsa igenom så mycket böcker, fullständigt obegripligt)

Det har gått så trögt, så trögt. Kan inte direkt sätta fingret på vad som är orsaken – kanske det faktum att jag har sytt en hel del, läst mindre på bussen till och från jobbet, varit alltför trött på kvällarna och somnat efter bara ett par sidor…. Tycker också att jag ”slösat” en del lästid på böcker som jag inte orkat läsa ut.

Ett par av de jag läste ut var ok men inte så mycket mer. Det här är två av böcker som jag hade förväntat mig mycket mer av.
GraysonÖdets fånge av Elizabeth Grayson – en bok med några år på nacken men i en av mina favoritgenrer: nybyggare i 1800-talets Amerika. Cassie är en ung flicka vars hela familj dödas under ett överfall på prärien. Hon tillfångatas och tvingas leva hos indianerna i nio år innan hon blir frigiven.
Kändes väldigt romantiserad.

LoudonNära främling av Mary Loudon – Mary får, under en semesterresa, ett telefonsamtal om att hennes äldre syster Catherine dött i cancer och under ett annat namn. Mary har inte träffat sin syster på många år, Catherine hade dragit sig undan familjen och var sedan många år psykiskt sjuk och missbrukare. Mary beslutar sig för att försöka ta reda på vem hennes syster egentligen var och hur hon hade levt.
Började mycket bra men blev aningen enahanda någonstans i mitten, kändes lite som utfyllnad.

Jag hoppas att 2015 ska bli lite bättre när det gäller min läsning.

Nostalgisk tillbakablick

Jag har alltid älskat att läsa. Innan jag själv kunde läsa lånade jag  massor av bilderböcker från biblioteksfilialen i huset bredvid. Mina föräldrar var inte speciellt glada över böckerna om Burre Busse som jag envisades med att ta hem, det var mycket text att läsa högt (det är i alla fall minnesbilden jag har).  När jag själv kunde läsa var det böckerna om  Hedenhös som var mina favoriter under flera år. Jag gillade dem verkligen – roliga, fyndiga och de inspirerade mig och mina kamrater när vi lekte ”stenåldern” i den lilla skogen i området där vi bodde. En annan favoritbok var förstås Pricken, den läste jag nog dussintals gånger.

Hedenhös Blyton Fem Anne G systerBarton

Milly Molly och Sagas små röda böcker  är andra fina läsminnen – jag och mina bästa kompisar läste sagoserien i nummerordning. När jag var lite äldre var det Anne på Grönkulla,  Syster Barton, Fem-böckerna och Kitty-böckerna  som jag slukade. Lyckan var att de alla var långa serier som räckte länge. Min kompis Lena älskade klassiker och fick mig också att börja läsa Dickens, Louisa M. Alcott, Mark Twain , Harriet Beecher Stowes Onkel Toms stuga (den läste alla och grät floder) och liknande. Jag läste också alla Conan Doyles böcker om Sherlock Holmes och flera av Jules Vernes böcker.

Min klassiska period höll i sig  och jag läste massor. Sedan gjorde jag misstaget att ge mig på Fältskärns berättelser av Topelius i ett band (vad jag minns var den tjockare än lagboken men inte lika tunt papper). Jag orkade naturligtvis inte läsa ut den och sedan tog jag en längre paus från klassiker och läste lite lättsammare böcker. Det blev en hel del serier som Birgit Th Sparres  Gårdarna runt sjön, Margit Söderholms Driver dagg, faller regn, Alice Lyttkens, Bernhard Nordh… Och så alla dessa engelska romantiska böcker  som Catherine Cookson, Victoria Holt etc. men jag tröttnade till slut på att läsa om söta flickor från fattiga men respektabla hem som tvingades ta tjänst som guvernanter hos änklingar på mystiska slott (hmm…lite som Jane Eyre fast bra mycket sämre).

Övergick till lite mer krävande serier (förstår inte hur jag orkade läsa alla dessa serier) som Delderfields Gud är engelsman men även andra historiska romaner som Cronins Hattmakarens borg, Waltaris Sinuhe egyptiern o.s.v. den typen av böcker som numera mest huserar i bibliotekets magasin. Läste också många svenska serier av Fogelström, Moberg, Fridegård….så även om jag ytterst sällan läser svenska författare numera så har jag ändå läst en hel del.

När australiensiske författaren Patrick White fick nobelpriset 1973 började jag läsa hans roman Livets träd. Det var sista gången jag gav mig på en nybliven nobelpristagare. Livets träd måste vara en av de tråkigaste böckerna jag någonsin försökt att läsa, jag kämpade och kämpade men gav till slut upp.

Jag vet inte om det stämmer men jag tyckte att jag läste snabbare förut, eller så var det väl så att jag hade mer tid att läsa.

Tvingad läsning, avskräckt för livet?

Blev påmind, när jag läste Feelgoodbibliotekets blogg,  om litteratur man tvingades läsa i skolan. Jag vet inte vad som är obligatorisk litteraturläsning i skolorna idag, om det ens förekommer längre. Några av författarna jag tvingades läsa har jag sedan dess skytt som pesten, medan ett par andra blev lite av favoriter.

Mitt första obligatoriska läsminne är ”Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige” av Selma Lagerlöf. Det var i åk 4, en varm vår där solen gassade genom höga fönster utan vare sig persienner eller markiser. Det var varmt och  instängt. Boken hade gula pärmar och var rysligt tjock och den var såå långtråkig, och det kändes som en hel evighet innan den äntligen var utläst. Jag var en van läsare, slukade böcker på löpande band, så problemet låg inte där. Minnet av den ”läsupplevelsen” sitter verkligen fastsvetsat trots att det var många många år sedan. Jag blev tydligen inte helt avskräckt eftersom jag har läst Selma Lagerlöf efter detta, men mest korta stycken. Kommer faktiskt inte ihåg om jag läst någon mer roman än ”Kejsarn av Portugallien” eller om det möjligen var ”Löwensköldska ringen”. Jag kanske inte ens har läst dem som bok utan  lyssnat på någon uppläsning i radio.  Inget större intryck alltså.

Två författare som jag inte har kunnat förmå mig till att läsa efter skoltiden är Pär Lagerkvist och Sara Lidman. Lagerkvists ”Gäst hos verkligheten” måste vara historiens tråkigaste bok. Liten och tunn men jag svär att sidantalet växte efterhand man läste, den tog aldrig slut. Det var som att sitta och läsa i en mörk garderob, utan ficklampa…dyster, dyster. Det var något om en liten pojke som bodde vid en järnväg. Jag kan fortfarande inte begripa att någon skulle vilja läsa den boken frivilligt.

Sara Lidmans ”Hjortronlandet” var väl inte lika hemsk, men nästan. Norrländskt mörker, myrar och mygg…kommer inte ihåg någonting alls egentligen, bara att den var dyster och tråkig. Har aldrig känt minsta längtan efter att läsa något mer av Sara Lidman efter detta. Tror att dessa tre böcker är en bidragande orsak till varför jag fortfarande har svårt för svenska författare.

Två böcker som jag däremot tyckte om var ”Pärlan” av John Steinbeck och  ”Mannen med sälgpiporna” av Nevil Shute. Steinbeck blev  lite av en favorit under min sena tonårstid och jag tycker fortfarande att ”Öster om Eden” är en av de bästa böcker jag läst tillsammans med novellsamlingen ”De himmelska ängderna”.

Mannen med sälgpiporna” älskade jag . Vi hade ett tummat häftat exemplar av boken i bokhyllan hemma och jag bad särskilt min lärare att få läsa den istället för ett exemplar ur klassuppsättningen. Jag blev så tagen av berättelsen att jag läste ”På stranden” och ”Fem svarta höns” av samma författare strax efter och dessa böcker lade grunden till mitt intresse för romaner som utspelar sig i krigstid, och särskilt då Andra världskriget.

”Flugornas herre” av William Golding är en annan bok jag gillade och som jag fortfarande rekommenderar till tonåringar när de ska läsa ”nån sorts klassiker”,  för den anser  jag vara en modern klassiker. Den brukar gå hem både på grund av ämnet och formatet – ganska liten och tunn.

Jag har alltså inte bara dåliga minnen av litteraturläsning från grund- och gymnasieskoltiden, vi var säkert ålagda att läsa fler böcker men det var de här jag kommer ihåg.

Blandad läsning

Sorgligt eftersatt, det är vad den här bloggen har blivit den senaste tiden. Det har varit en ganska tuff tid jobbmässigt, mest fysisk men  även psykiskt. Vi har flyttat i princip nästan varenda bok i biblioteket, alltså några hundra tusen böcker, packat och packat upp. Sedan nyöppning av biblioteket och arbeta efter ett nytt  arbetssätt. Efter dagens slut har  jag varit trött både i huvudet och kroppen och inte riktigt orkat med att dessutom vara kreativ på det intellektuella planet. Nu börjar jag komma i fas och känner att inspirationen sakta men säkert börjar återvända, fortfarande dock i snigelfart.

Jag har också gått med i en skrivarkurs på nätet, LitteraturMagazinet Skriv, roligt och på en alldeles lagom nivå.

Jag har i alla fall läst en del,  inte så många böcker till antalet kanske men sidmässigt har det blivit en hel del. För ovanlighetens skull har jag också läst ett par riktigt tjocka böcker (jag brukar undvika sådana),  men först lite blandad kompott.

Fred & Rosemary West

Fred och Rosemary West

Av någon anledning har jag alltid gillat att läsa om autentiska brott och då särskilt mordfall. Den senaste i raden av den typen av böcker är  The Wests av Martin Fido som handlar om Fred och Rosemary West. Sadistiska mördare av stora mått och som begravde flera av sina offer i trädgården och källaren till huset de bodde i,  25 Cromwell Street i Gloucester, England. Tillsammans låg de bakom minst tolv mord på unga kvinnor, bland annat Freds första fru och två av sina egna döttrar. Det jag saknade i den här boken var lite mer bakgrundsfakta, den kändes lite väl tunn.

My-Sisters-KeeperJodi Picoult är en populär och produktiv författare som jag har läst en eller möjligtvis ett par böcker av tidigare (lite oroväckande när jag inte kan komma ihåg hur många jag läst tidigare, kan alltså inte ha gjort något större intryck) den här gången blev det My Sister’s Keeper. En tankeväckande bok om ett känsligt ämne.

13-åriga Anna tar sina sparpengar och kontaktar en advokat för att slippa genomgå en njurtransplantation. Anna är inte sjuk själv, det är däremot hennes äldre syster Kate som lider av en aggressiv form av leukemi. Anna föddes för att i huvudsak fungera som donator i ett desperat hopp om att bota Kate.

Anna har under årens lopp åkt ut och in på sjukhus och genomgått otaliga provtagningar och mindre operationer men nu har hon fått nog.  Hon vill själv kunna bestämma över sin kropp men hennes agerande leder till konflikt med föräldrarna och då särskilt modern.

Boken var  OK, även om jag irriterade mig mycket på mamman i familjen.  Den får dock inte toppbetyg.

Norman MailerFick ett lästips av en låntagare på en bok som jag normalt aldrig skulle ha valt själv – The Gospel According to the Son av Norman Mailer. Den handlar om Jesu liv, i romanform och skriven på ett väldigt lättillgängligt sätt, det är Jesus själv som berättar. Kan rekommenderas till alla som är intresserad av religion men även sådana som inte är speciellt intresserad av ämnet (som jag själv).