Ett pass på barnavdelningen

Jag arbetar i vanliga fall inte på barnavdelningen på vårt bibliotek men en kväll fanns det ingen barnbibliotekarie på plats så det föll på min lott att tjänstgöra där.

Först ser jag en liten kille, 5-6 år, som sitter i en av sofforna och håller en mycket liten bebis, antagligen en liten bror eller syster. Efter flera minuter sitter han fortfarande kvar men ingen förälder i närheten, jag börjar bli lite orolig. Till slut dyker mamman upp med ännu ett litet barn…antagligen ett toalettbesök och jag kan sluta oroa mig.

Nu är det fullt med barn på avdelningen och flera av dem springer omkring som jehun och skriker i högan sky. Det verkar vara en del av en spontan teater/dockteaterföreställning (vi har en dockteater kombinerat lekslott med diverse rekvisita). Föreställningen är någon slags nytolkning av Rödluvan och vargen….den här glupska vargen åt upp både Rödluvan och minst en prinsessa, därav alla tjuten får man förmoda. Två mammor och en mormor var åhörare….förstår i efterhand att de måste ha använt öronpropparna som vi tillhandahåller helt gratis (p.g.a. av en ombyggnad), eftersom de inte verkade minsta besvärade över skriken trots att de satt ca 1 m ifrån. Ytterst förvånad att ingen av dem ens försökte få barnen att dämpa sig lite. Jag visste inte om jag skulle agera sträng bibliotekstant och säga att nä nu får ni sluta skrika. Visste inte riktigt hur hög ljudnivå man brukar tolerera i vanliga fall. Nöjde mig till slut med att säga till barnen att de kanske kunde leka lite tystare och att de måste lägga tillbaka alla utklädningskläder som låg spridda över hela golvet (vilket de gjorde, lade tillbaka kläderna alltså…lekte tystare, nja tveksamt). Fortfarande ingen reaktion från föräldrarna förutom att en av dem sa lite lamt ”Ni hörde väl vad tanten sa”.

I informationsdisken försöker en liten parvel klättra upp på kontorsstolen på hjul och innan jag hinner fram har han ramlat ner med högljudd gråt som följd, men det var nog mest chock, tror inte att han gjorde sig illa.

I tonårshörnan sitter några stycken och spelar brädspel – lugnt och stillsamt – och jag försöker hålla koll så att de mindre barnen inte springer in där och stör, de ska helst inte vara därinne.

En pappa sitter mitt bland bilderböckerna och pratar i mobilen med högtalare på.

En ensam kvinna som har plockat på sig en hög barnböcker himlar med ögonen och säger ”Här skulle man ha behövt hörselkåpor”. Jag kan bara beklaga oväsendet men hon ruskar bara på huvudet och nickar menande mot mammorna vid dockteaterföreställningen.

Höjdpunkten var dock när pappan med mobiltelefonen (nu avslutat samtal) skulle försöka låna en hög med bilderböcker men hade väldigt dålig koll på proceduren. Den lille sonen, som såg ut att vara ca 4 år, tog resolut över kommandot och lade snabbt bok efter bok på utlåningsplattan, tittade på skärmen och tryckte ut ett kvitto när allt var klart. Pappan hängde inte med och påstod att en av böckerna inte blivit utlånade men sonen sa mycket bestämt att den hade han minsann ”pipat” (litet pipljud när boken blir utlånad). Jag visade pappan hur han kunde kolla kvittot mot antal böcker och naturligtvis hade sonen rätt :-).

Ovan som jag var med allt ljud så blev jag alldeles trött i huvudet efteråt och det var nog en bidragande orsak till att jag somnade på bussen hem och vaknade först när den hade kört förbi min och ytterligare en hållplats….istället för 2 minuters promenad hem blev det 15 minuter.

Digital teknik – ett problem för många, del 2

I och med all digital teknik stänger man mer eller mindre ute en stor grupp människor – ålderspensionärerna bland annat. Vi märker av det eftersom de ofta kommer till oss på biblioteket och behöver hjälp, ofta med egentligen ganska enkla saker men som ändå utgör ett problem.

För att råda bot på en del av problemen har vi, liksom många andra bibliotek, startat vad vi kallar ”Digital första hjälpen” en gång i veckan. Dit kan människor komma och få hjälp med sina datorer, surfplattor och mobiltelefoner. Man kan få hjälp att skaffa en e-postadress, ladda ner e-böcker, skaffa Facebook-konto, ladda ner appar, lägga till och ta bort kontakter i mobilen, föra över bilder från mobilen till datorn m.m. Det är ingen kurs utan man ska ha ett eller flera specifika problem man vill ha hjälp med och där behöver vi kanske vara lite mer tydliga med vad vi hjälper till med. Vid ett par tillfällen har det kommit personer som har sagt: ”Jag kan inget om datorer men jag skulle vilja lära mig” . De skulle vara mer hjälpta av att gå någon slags introduktionskurs för seniorer, men i mån av tid (vi har ofta kö) så visar vi lite snabbt vad man kan använda Internet till och förklarar vad ett ordbehandlingsprogram är.

apparFyra ur personalen utgör den s.k. help-desken, fyra personer som är intresserade av digital teknik och som kan lite av varje när det gäller datorer, ordbehandling, sociala medier o.s.v. – men vi är inga experter. Det vi är bra på är att lyssna och sedan lugnt och pedagogiskt försöka förklara och hjälpa till att lösa problemen. Vi försöker inte sälja några produkter, inga frågor är dumma,  alla är välkomna och det är helt gratis naturligtvis.

Det har varit välbesökta onsdagar. Många återkommer vecka efter vecka och övervägande delen av besökarna är pensionärer. Det är ganska vanligt i den här gruppen att man har en surfplatta som man läser e-böcker på men nu vill man lära sig att använda den till annat också . Vissa har väldigt avancerade mobiltelefoner som de inte riktigt förstår sig på (och vem kan egentligen alla finesser på sin egen mobil?) och ofta ingen att fråga. Eller som en äldre man sa när han behövde hjälp med sin mobil: ”Ja det var sonen som tyckte att jag skulle ha den här, han skaffade den åt mig när han var hem och hälsade på. Han visade mig lite grann men det gick så snabbt, han tryckte lite här och där och sedan var han ute genom dörren och nu skulle jag vilja ha in en sådan där app med Blocket. Grannen har det på sin mobil men han vet inte heller hur han gjorde för att få dit den” . Inga problem, den appen fick han på sin mobil plus några andra användbara appar

Vi kommer att fortsätta i höst med vår Digitala första hjälpen eftersom vi ser att vi verkligen behövs.

Digital teknik – ett problem för många

Hur är det tänkt att man ska klara sig utan datorer och internet även om man inte är intresserad eller har ekonomiska förutsättningar för att skaffa sig en egen dator eller en smartphone? Jo man får gå till biblioteket.

screenFörsäkringskassan, banken, arbetsförmedlingen, SJ….ja listan kan göras lång, men där den gemensamma nämnaren är att man blir hänvisad till nätet. Det är numera nästan är obligatorisk med en e-postadress och ett mobilnummer. Biljetter kan snart bara beställas och betalas på Internet. Formulär ska fyllas i på nätet eller i alla fall laddas ner och skrivas ut, papperskopior tillhandahålls inte längre.  Nu ska man inte automatiskt tro att de institutioner och andra som kräver att man har en e-postadress och tillgång till Internet och skrivare hjälper ovana personer att använda deras digitala tjänster. Jag har tappat räkningen på alla som kommer till oss på biblioteket med orden ”De sa att jag ska gå till biblioteket så får jag hjälp”.

Senast igår hade jag en invandrare som blivit skickad till oss av Swedbank för att skriva ut ett kontoutdrag. Tyvärr fick jag be personen att gå tillbaka till banken. Han förstod inte riktigt vad jag pratade om när jag försökte förklara att han måste ha en dosa eller åtminstone en personlig kod till sitt konto för att kunna skriva ut ett kontoutdrag. Vi varken kan eller får ta på oss att hjälpa till med så personliga saker, vi kan visa vilken webbsida de ska använda, visa var man loggar in, kanske visa var man klickar för att få en utskrift. Men vi kan inte visa hur man använder sin bankdosa, hur man skriver in sitt personnummer och sin kod, hur man läser sina kontoutdrag och så vidare. Det är bankens uppgift.

Många äldre tvingas också till att försöka använda datorer eller komplicerade mobiltelefoner med små pilliga knappar eller känsliga touch-skärmar. De har ingen att be om hjälp, barn, barnbarn eller släktingar bor på annat håll eller ”har inte tid”. Vart går man då? Jo, till biblioteket.

Ett mycket gammalt bibliotek

Chetham's Library

I somras besökte jag ett märkligt bibliotek, Chetham’s Library i Manchester. Det grundades 1653 och är det äldsta bibliotek, som fortfarande är i bruk,  i den engelskspråkiga världen.

stickerDet var lätt att hitta, mitt emot Manchesters Victoria station och granne med National Football Museum. Biblioteket ligger i en byggnad på Chetham´s School of Music och för att komma dit fick man passera en uniformerad vakt av vilken man fick en liten rund klisterlapp att bäras på väl synlig plats. För att sedan bli insläppt  i själva biblioteket fick man ringa på en klocka på en låg men mycket bastant dörr.

hyllor

Det var mörkt och högt i tak med höga bokhyllor i mörkt trä. Böckerna stod i mycket prydliga rader  bakom dörrar av vad som såg ut som svart hönsnät. Det var otroligt vackert och kändes väldigt högtidligt att få gå omkring bland hyllorna, nästan som om man befann sig i en gammal kyrka, men det kan också ha att göra med formen och höjden på taket. Och det var en alldeles speciell lukt, lukten av gamla böcker :-).

alkovbokhyllor

Det fanns ett mycket vackert läsrum med en alkov där Karl Marx och Friedrich Engels regelbundet träffades för att studera och det var här de tillsammans började skriva Det kommunistiska manifestet.

Om du har vägarna förbi Manchester missa inte detta unika bibliotek!

Varför så otåliga?

Människor verkar alltid ha så bråttom.  Vi märker av det väldigt tydligt på biblioteket när det gäller vissa saker. Ett par exempel:

Vi har ett antal internet-datorer för våra besökare.  Det finns en skrivare kopplad till samtliga datorer. Otaliga gånger per dag kommer besökare som vill skriva ut dokument, biljetter, e-post, kontoutdrag o.s.v. I hälften av fallen uppstår någon form av problem. Orsakerna är många men i de flesta fall är det bibliotekets fel….ja egentligen inte men det är så besökarna ser det. ”Finns det ingen som kan nåt på det här stället”  Och väldigt många har väldigt bråttom, ute i sista minuten.  ”Jag ska med tåget om 10 minuter” (det tar 7 minuter att gå till stationen!).

Det kan vara ett e-postmeddelande med en fil som av någon anledning inte går att skriva ut, bilder som är för stora, del av internetsida skrivs ut istället för en hel sida eller tvärtom.

Ve och fasa om vi har tekniska problem eller strömavbrott en helg eller en vardag efter kontorstid. ”Vad är det här för j—a service, ni får väl se till att nån fixar det här nu, på en gång, det måste väl finnas nån support”.

Förvånansvärt många påstår att deras egen skrivare hemma är trasig. Jag blir då lite misstänksam när många inte har en aning om hur man skriver ut, verkar aldrig ha gjort det tidigare. Skulle inte förvåna mig om de inte alls har någon skrivare eller så har de inte ens installerat den de har och det är därför den ”inte fungerar”.

En annan situation är oförmågan att vänta på sin tur. Vissa kräver omedelbar hjälp även om man är upptagen med en annan besökare. Härom veckan råkade jag ut för ett sådant exempel. Jag var upptagen i ett telefonsamtal med en låntagare då en  kvinna kom fram och ville ha hjälp. Hon  försökte medelst högljudda suckar och menande blickar få mig att avbryta samtalet, vilket jag naturligtvis inte tänkte göra. Hon haffade då en av mina kollegor och begärde omedelbar hjälp, klagande över att jag inte hade hjälpt henne. Min kollega försökte då förklara att jag var upptagen och inte bara kunde avbryta mitt telefonsamtal. Kvinnan ansåg att hon hade rätt till specialservice eftersom hon var ”högutbildad och hade minsann skrivit flera böcker”,  nu ville hon ta reda på vilka av hennes böcker vi hade på biblioteket. Tydligen ett mycket brådskande ärende. Med hennes höga utbildning borde hon kanske ha haft lite mer hyfs.

Det är tur att jag inte stressar upp mig så lätt. Det gäller att behålla lugnet, inte höja rösten eller visa sin irritation när man blir anklagad eller utskälld av en eller annan anledning. Tyvärr är det inte alltid man lyckas.

Holländska bibliotek

För ett par veckor sedan var jag på en studieresa till Nederländerna där vi besökte ett antal bibliotek. Det kändes som om de spelade i en helt annan division än biblioteken i min närhet. Storslaget, rent och snyggt. Mycket teknik, inte lika mycket böcker på hyllorna men man har istället satsat mycket på att exponera medierna. Framsidor, framsidor, framsidor. Stora affischer som knöt an till olika avdelningar, det var annat än de försynta skyltningarna som vi är vana vid här hemma.

Holländska bibliotek tar ut en medlemsavgift för alla över 18 år, men vissa bibliotek tar även ut en medlemsavgift för barn. Otänkbart i Sverige, men efter att ha sett standarden på de holländska bibliotek vi besökte så började jag nästan tycka att det kanske inte var en så dum idé. (Att ta ut medlemsavgift för barn tycker jag däremot inte är rätt, det känns inte bra). Grundavgiften var låg men sedan kunde man betala extra för utökade tjänster som längre lånetid, lån av musik, film m.m.

Alkmaar4 Alkmaar2 Tidskrifter Barnavdelning

Nostalgisk tillbakablick

Jag har alltid älskat att läsa. Innan jag själv kunde läsa lånade jag  massor av bilderböcker från biblioteksfilialen i huset bredvid. Mina föräldrar var inte speciellt glada över böckerna om Burre Busse som jag envisades med att ta hem, det var mycket text att läsa högt (det är i alla fall minnesbilden jag har).  När jag själv kunde läsa var det böckerna om  Hedenhös som var mina favoriter under flera år. Jag gillade dem verkligen – roliga, fyndiga och de inspirerade mig och mina kamrater när vi lekte ”stenåldern” i den lilla skogen i området där vi bodde. En annan favoritbok var förstås Pricken, den läste jag nog dussintals gånger.

Hedenhös Blyton Fem Anne G systerBarton

Milly Molly och Sagas små röda böcker  är andra fina läsminnen – jag och mina bästa kompisar läste sagoserien i nummerordning. När jag var lite äldre var det Anne på Grönkulla,  Syster Barton, Fem-böckerna och Kitty-böckerna  som jag slukade. Lyckan var att de alla var långa serier som räckte länge. Min kompis Lena älskade klassiker och fick mig också att börja läsa Dickens, Louisa M. Alcott, Mark Twain , Harriet Beecher Stowes Onkel Toms stuga (den läste alla och grät floder) och liknande. Jag läste också alla Conan Doyles böcker om Sherlock Holmes och flera av Jules Vernes böcker.

Min klassiska period höll i sig  och jag läste massor. Sedan gjorde jag misstaget att ge mig på Fältskärns berättelser av Topelius i ett band (vad jag minns var den tjockare än lagboken men inte lika tunt papper). Jag orkade naturligtvis inte läsa ut den och sedan tog jag en längre paus från klassiker och läste lite lättsammare böcker. Det blev en hel del serier som Birgit Th Sparres  Gårdarna runt sjön, Margit Söderholms Driver dagg, faller regn, Alice Lyttkens, Bernhard Nordh… Och så alla dessa engelska romantiska böcker  som Catherine Cookson, Victoria Holt etc. men jag tröttnade till slut på att läsa om söta flickor från fattiga men respektabla hem som tvingades ta tjänst som guvernanter hos änklingar på mystiska slott (hmm…lite som Jane Eyre fast bra mycket sämre).

Övergick till lite mer krävande serier (förstår inte hur jag orkade läsa alla dessa serier) som Delderfields Gud är engelsman men även andra historiska romaner som Cronins Hattmakarens borg, Waltaris Sinuhe egyptiern o.s.v. den typen av böcker som numera mest huserar i bibliotekets magasin. Läste också många svenska serier av Fogelström, Moberg, Fridegård….så även om jag ytterst sällan läser svenska författare numera så har jag ändå läst en hel del.

När australiensiske författaren Patrick White fick nobelpriset 1973 började jag läsa hans roman Livets träd. Det var sista gången jag gav mig på en nybliven nobelpristagare. Livets träd måste vara en av de tråkigaste böckerna jag någonsin försökt att läsa, jag kämpade och kämpade men gav till slut upp.

Jag vet inte om det stämmer men jag tyckte att jag läste snabbare förut, eller så var det väl så att jag hade mer tid att läsa.