Ett pass på barnavdelningen

Jag arbetar i vanliga fall inte på barnavdelningen på vårt bibliotek men en kväll fanns det ingen barnbibliotekarie på plats så det föll på min lott att tjänstgöra där.

Först ser jag en liten kille, 5-6 år, som sitter i en av sofforna och håller en mycket liten bebis, antagligen en liten bror eller syster. Efter flera minuter sitter han fortfarande kvar men ingen förälder i närheten, jag börjar bli lite orolig. Till slut dyker mamman upp med ännu ett litet barn…antagligen ett toalettbesök och jag kan sluta oroa mig.

Nu är det fullt med barn på avdelningen och flera av dem springer omkring som jehun och skriker i högan sky. Det verkar vara en del av en spontan teater/dockteaterföreställning (vi har en dockteater kombinerat lekslott med diverse rekvisita). Föreställningen är någon slags nytolkning av Rödluvan och vargen….den här glupska vargen åt upp både Rödluvan och minst en prinsessa, därav alla tjuten får man förmoda. Två mammor och en mormor var åhörare….förstår i efterhand att de måste ha använt öronpropparna som vi tillhandahåller helt gratis (p.g.a. av en ombyggnad), eftersom de inte verkade minsta besvärade över skriken trots att de satt ca 1 m ifrån. Ytterst förvånad att ingen av dem ens försökte få barnen att dämpa sig lite. Jag visste inte om jag skulle agera sträng bibliotekstant och säga att nä nu får ni sluta skrika. Visste inte riktigt hur hög ljudnivå man brukar tolerera i vanliga fall. Nöjde mig till slut med att säga till barnen att de kanske kunde leka lite tystare och att de måste lägga tillbaka alla utklädningskläder som låg spridda över hela golvet (vilket de gjorde, lade tillbaka kläderna alltså…lekte tystare, nja tveksamt). Fortfarande ingen reaktion från föräldrarna förutom att en av dem sa lite lamt ”Ni hörde väl vad tanten sa”.

I informationsdisken försöker en liten parvel klättra upp på kontorsstolen på hjul och innan jag hinner fram har han ramlat ner med högljudd gråt som följd, men det var nog mest chock, tror inte att han gjorde sig illa.

I tonårshörnan sitter några stycken och spelar brädspel – lugnt och stillsamt – och jag försöker hålla koll så att de mindre barnen inte springer in där och stör, de ska helst inte vara därinne.

En pappa sitter mitt bland bilderböckerna och pratar i mobilen med högtalare på.

En ensam kvinna som har plockat på sig en hög barnböcker himlar med ögonen och säger ”Här skulle man ha behövt hörselkåpor”. Jag kan bara beklaga oväsendet men hon ruskar bara på huvudet och nickar menande mot mammorna vid dockteaterföreställningen.

Höjdpunkten var dock när pappan med mobiltelefonen (nu avslutat samtal) skulle försöka låna en hög med bilderböcker men hade väldigt dålig koll på proceduren. Den lille sonen, som såg ut att vara ca 4 år, tog resolut över kommandot och lade snabbt bok efter bok på utlåningsplattan, tittade på skärmen och tryckte ut ett kvitto när allt var klart. Pappan hängde inte med och påstod att en av böckerna inte blivit utlånade men sonen sa mycket bestämt att den hade han minsann ”pipat” (litet pipljud när boken blir utlånad). Jag visade pappan hur han kunde kolla kvittot mot antal böcker och naturligtvis hade sonen rätt :-).

Ovan som jag var med allt ljud så blev jag alldeles trött i huvudet efteråt och det var nog en bidragande orsak till att jag somnade på bussen hem och vaknade först när den hade kört förbi min och ytterligare en hållplats….istället för 2 minuters promenad hem blev det 15 minuter.

Annonser

Summering av 2015 års läsning, del 3

Avslutar min summering av årets läsning med tre av höjdpunkterna.

joltysjevMotsatsen till feelgood kan man verkligen kalla Familjen Joltysjev av Roman Senchin. De är en ganska ordinär familj, pappa Nikolaj är polis och mamma Valentina är bibliotekarie. De har två söner Artiom som är arbetslös och Denis som sitter i fängelse. När Nikolaj blir av med jobbet och lägenheten som hör till tvingas de flytta ut på landet till Valentinas gamla moster. Från att ha levt ett ganska bra liv med ordnad ekonomi blir det en total förändring. Det finns inga jobb, byborna är otrevliga och försöker lura familjen på pengar, stugan de delar med mostern är trång och omodern. Och det blir bara värre.
Boken är liten till formatet men riktigt bra, och det är nästan som om det blir lite feelgood för en själv när man läser om allt elände som drabbar familjen.

wisemanWhat She Left Behind av Ellen Marie Wiseman utspelas handlingen under två olika tidsperioder. Nutid – 17-åriga Izzy bor i fosterhem sedan hennes mamma mördat hennes pappa. 1929 – 18-åriga Clara har förälskat sig i en italiensk invandrare, något som är helt oacceptabelt i hennes välbärgade föräldrars ögon och de ser därför till att hon blir intagen på ett psykiatriskt sjukhus. Så småningom korsas Izzys och Claras vägar.
Jag tyckte den historiska delen var den mer intressanta, särskilt skildringen av förhållandena på det psykiatriska sjukhuset.

En-egen-platsOch så har jag sparat den bästa till sist!  En egen plats av Robert Goolrick. Det här var en helt underbar bok, en sådan där man bara inte kan sluta läsa.
En främling dyker upp i det lilla samhället. Hans enda packning är två väskor, i den ena kläder och en uppsättning slaktarknivar och den andra är full med pengar. Han får jobb i den lokala slaktarbutiken och blir snart mycket omtyckt både på grund av sin charm och sitt vänliga sätt men också för sin skicklighet som slaktare. Men så träffar han den unga Sylvan och de inleder en förbjuden och helt vettlöst kärlekshistoria.
Den här var minst lika bra om inte bättre än Goolricks andra roman Trogen hustru sökes.

 

Varför så otåliga?

Människor verkar alltid ha så bråttom.  Vi märker av det väldigt tydligt på biblioteket när det gäller vissa saker. Ett par exempel:

Vi har ett antal internet-datorer för våra besökare.  Det finns en skrivare kopplad till samtliga datorer. Otaliga gånger per dag kommer besökare som vill skriva ut dokument, biljetter, e-post, kontoutdrag o.s.v. I hälften av fallen uppstår någon form av problem. Orsakerna är många men i de flesta fall är det bibliotekets fel….ja egentligen inte men det är så besökarna ser det. ”Finns det ingen som kan nåt på det här stället”  Och väldigt många har väldigt bråttom, ute i sista minuten.  ”Jag ska med tåget om 10 minuter” (det tar 7 minuter att gå till stationen!).

Det kan vara ett e-postmeddelande med en fil som av någon anledning inte går att skriva ut, bilder som är för stora, del av internetsida skrivs ut istället för en hel sida eller tvärtom.

Ve och fasa om vi har tekniska problem eller strömavbrott en helg eller en vardag efter kontorstid. ”Vad är det här för j—a service, ni får väl se till att nån fixar det här nu, på en gång, det måste väl finnas nån support”.

Förvånansvärt många påstår att deras egen skrivare hemma är trasig. Jag blir då lite misstänksam när många inte har en aning om hur man skriver ut, verkar aldrig ha gjort det tidigare. Skulle inte förvåna mig om de inte alls har någon skrivare eller så har de inte ens installerat den de har och det är därför den ”inte fungerar”.

En annan situation är oförmågan att vänta på sin tur. Vissa kräver omedelbar hjälp även om man är upptagen med en annan besökare. Härom veckan råkade jag ut för ett sådant exempel. Jag var upptagen i ett telefonsamtal med en låntagare då en  kvinna kom fram och ville ha hjälp. Hon  försökte medelst högljudda suckar och menande blickar få mig att avbryta samtalet, vilket jag naturligtvis inte tänkte göra. Hon haffade då en av mina kollegor och begärde omedelbar hjälp, klagande över att jag inte hade hjälpt henne. Min kollega försökte då förklara att jag var upptagen och inte bara kunde avbryta mitt telefonsamtal. Kvinnan ansåg att hon hade rätt till specialservice eftersom hon var ”högutbildad och hade minsann skrivit flera böcker”,  nu ville hon ta reda på vilka av hennes böcker vi hade på biblioteket. Tydligen ett mycket brådskande ärende. Med hennes höga utbildning borde hon kanske ha haft lite mer hyfs.

Det är tur att jag inte stressar upp mig så lätt. Det gäller att behålla lugnet, inte höja rösten eller visa sin irritation när man blir anklagad eller utskälld av en eller annan anledning. Tyvärr är det inte alltid man lyckas.

…och böckerna de flyttas…

Livet på mitt bibliotek är sig inte likt. Vi har flyttat om varenda bok, ja i alla fall alla utom de på avdelning MEtnografi, socialantropologi och etnologi, de fick stå kvar på sin plats. Bygger ni om, undrar kanske någon? Nej nu är det inte så väl, vi flyttar bara om. Inte för nöjes skull utan av nödvändighet och tvång. Musikbiblioteket som har legat i en annan del av stan flyttar in med sitt pick och pack, i det här fallet böcker, noter, cd-skivor m.m. Vi är redan ytterst trångbodda så det har varit ett rysligt pussel att räkna ut hur vi ska kunna få plats med allt. Barnbiblioteket får också ett välbehövligt lyft med större lokaler och nya möbler. Det var mycket vi ville ändra och förbättra, helst hade vi velat bygga ut. Men tyvärr fanns det inte pengar till allt, i ärlighetens namn fanns det ytterst lite pengar, bara småpengar skulle det visa sig. Återanvändning har varit ledordet (modeord som används mycket i dessa dagar).

bookpile

Vi har blivit experter på att packa böcker,  köra pallyftare och göra logistikscheman. En kollega har mer eller mindre fått ändra sin yrkestitel från bibliotekarie till hylltekniker. Vi har dammat och torkat 100-tals hyllor. På köpet har vi fått mycket motion och extra muskler. Vi har ställt upp böcker i alfabetisk ordning, både bakifrån och framifrån, vi har räknat både bokmeter och hyllmeter, sektioner och bokhyllor.

Nu är det bara en månad kvar tills allt ska vara klart och stå på sin plats men innan dess ska väggar målas, fler hyllor  flyttas och ledningar dras. Och än vet vi inte om vi får plats med allt. Inredningsarkitekten glömde bort att göra plats för flera väsentliga delar men klämde också in för många hyllor på sin ritning….vi har fått räkna om hyllplaceringar ett antal gånger. Miniräknare, tumstock och skruvmejsel har blivit en del i ”uniformen”.

Vi (åtminstone stora delar av den kvinnliga delen av personalen) har även fått en ny idol, herr J. Mannen som fått våra gigantiska hyllor att segla fram över golven med hjälp av små fiffiga kryss på hjul (nej, jag har ingen aning om vad manickerna kallas). Han har fixat, tagit isär och flyttat hyllor, kommit med genialiska lösningar när vi har suckat av förtvivlan – inget har varit omöjligt.

Nu har vi alla en välbehövlig paus, flera lediga dagar (”öppet 365 dagar om året” – nja, det är nu en sanning med modifikation). Vi vilar upp oss så vi kan ta nya tag nästa vecka, så vi kan packa och flytta ännu mer böcker. När allt är klart får vi vara glada om vi hittar bland hyllorna, och om våra besökare kommer att hitta.  Ja just det, skyltar skall tillverkas och sättas upp.

Men det blir nog bra till slut.

Kinesiskan, jag och kroppsspråket

Häromdagen hade jag ett riktigt ”mördar-pass” i informationsdisken. Två timmar där det mesta krånglade eller var svårt att ge ett enkelt svar på. En som ville använda en databas där  inloggningen inte stämde – snabb jakt på ansvarig bibliotekarie, upp och nerför ett antal trappor, letade i kafé och lunchrum mitt i lunchtid innan kollegan anträffades som kunde ge upplysning om den ändrade inloggningen. En gymnasie-elev som skulle göra ett arbete om en speciell byggnad i kommunen – efter mycket letande hittade jag några artiklar som fanns på mikrofilm, visning och förklaring hur mikrofilmsläsaren fungerade. JO:s handlingar från 1980 – efter ytterligare ett antal gånger upp och nerför trappor, in och ut i källarförråd och hjälp av en kollega klarades det av.  Har ni en virkbok för vänsterhänta? Flera krångliga fjärrlånebeställningar. Försökte även besvara en mailfråga och så telefonen som ringde gång på gång. Så där höll det på under nästan två timmar.

Men så kom dagens höjdpunkt, det som gör det här jobbet så roligt och speciellt. Höjdpunkten kom i form av en liten glad kinesiska. Hon sträckte fram en lapp där det stod ”Jag vill låna ett lexikon, mandarin-svenska”. Det enda vi hade inne var ett par svensk-kinesiska lexikon. Försökte förklara detta, inte så lätt eftersom hon inte kunde någon engelska eller svenska, bara kinesiska. Mina kinesiska språkkunskaper är lika med noll, men så lätt kan man ju inte ge upp. Nu började (för en utomstående) en mycket märklig ”konversation” som delvis bestod av ett mycket yvigt kroppsspråk. Hon pladdrade på med kinesiska och jag med en blandning av svenska och engelska (varför vet jag inte eftersom hon inte förstod något av språken). Som tur var hade jag det svensk-kinesiska lexikonet så jag kunde peka på vissa ord,  ibland nickade hon leende men ibland tittade hon väldigt frågande på mig och naturligtvis så fanns inte ord som lånekort, låna hem, personnummer eller ej hemlån. Hennes svenska ordförråd bestod av: skola, svenska, betala och så det mer internationella passport. Efter en hel del fniss och flera yviga rörelser så var vi båda överrens om att hon behövde ett lånekort för att låna hem det svensk-kinesiska lexikonet (inte det hon egentligen ville ha men i brist på annat).
Sedan gick en mycket glad ny låntagare hem med ett lånekort, en bok och låneregler tryckta på kinesiska.

图书馆

Har du läst alla böcker på bibblan?

Det är en fråga som man får från barn ibland, en del vuxna verkar istället ta det för givet ”Du som är bibliotekarie har väl läst alla böcker här på biblioteket” – Oh I wish!  – det är att ha höga tankar om oss bibliotekarier, och kanske också höga förväntningar

Det här inlägget föranleds av ett par kommentarer till mitt förra inlägg. Jag erkände nämligen frankt att jag personligen inte var så intresserad av Augustpriset eller svenska författare överhuvudtaget. Men eftersom jag bor i Sverige och arbetar på ett svenskt folkbibliotek var det tydligen inte rätt inställning.  För hur skulle jag kunna tipsa om böcker av svenska författare när jag inte har läst dem?

Mitt svar, lite kortfattat, var att: ”Jag arbetade under många år med BokenKommer-verksamhet (hemsändning av böcker till låntagare som själva inte kan ta sig till biblioteket) och som talboksbibliotekarie med att välja ut böcker till låntagare. Det innebar att varje vecka läsa hundratals annotationer, innehållsbeskrivningar och baksidestexter för att i möjligaste mån hitta just den sortens böcker som motsvarade låntagarnas tycke och smak. Man lär sig en hel del på det sättet, fastän man inte har läst boken.”

Jag skulle önska att jag hann läsa mer än jag gör. Men eftersom vi inte har någon lästid på jobbet så läser jag på min fritid och då gör jag som de flesta andra. Jag läser det jag är intresserad av, för mitt eget nöjes skull, inte det jag ”borde läsa som bibliotekarie”. Men jag anser att det finns inget rätt eller fel när det gäller läsning. Som bibliotekarie har man nytta av allt man har läst och det vore dålig service om vi bara kunde tipsa om t.ex svensk och nordisk litteratur.
”Har du tips på någon lättläst engelsk kärleksroman? Nja, här tipsar vi bara om god, svensk litteratur” (en smärre överdrift men ni förstår tanken)

Och som en parentes kan jag väl tillägga att frågor om lättsamma  kärleksromaner och deckare är bra mycket mer frekventa än frågor om speciella diktsamlingar.

(Inlägget förkortat och redigerat  den 2011/10/21 kl. 17:54 )