Ändra sig kan man alltid

Ibland får man krypa till korset och ekänna att man hade fel. Den här gången gäller det Fattigadel av Agnes von Krusenstjerna. Mitt bibliotek har varit involverad i en stor läskampanj om just den boken. Det var absolut inget krav att läsa boken men som bibliotekarie kändes det  lite konstigt att inte ha läst boken som alla pratade om och som biblioteket dessutom delade ut gratis i nytryckt pocket.  Mitt motstånd att läsa den var ganska starkt, hade någon gång i min ungdom försökt mig på en bok av Krusenstjerna (kommer inte ihåg vilken) men gav upp och aldrig gjort något nytt försök. Den var  säkert ganska tråkig och omständig och dessutom skriven på det där  lite högtravande gammaldags språket – ”de kommo och voro…” – ja det gjorde inte saken bättre,  jag hade alltså en massa förutfattade meningar.

Agnes von Krusenstjernas hus i Gävle (bilden lånad från Arbetarbladet)

Sedan stod jag plötsligt utan läsning efter helgerna och tänkte att jag får väl ge boken en chans, några av mina kollegor var riktigt positiva efter att ha läst den. Det började lite trögt men så fort berättelsens familjen von Lagercrona flyttade till Ramstaden (Gävle) blev det genast lite intressantare och särskilt efter beskrivningen av huset de flyttade in i. Det huset (Krusenstjernahuset) finns fortfarande kvar och jag passerar det varje dag till och från arbetet, ett vackert hus med ett torn och stora fönster.

Fattigadel var inte alls så tokig, mycket bättre än jag hade väntat mig. Det som överraskade mig mest är att den faktisk är lite humoristisk på sina ställen, jag har småfnissat flera gånger under läsandets gång och blivit riktigt förtjust i lille Antonius, yngste sonen i familjen.

Vem vet, jag kanske dristar mig till att läsa fortsättningen också, någon gång.