Väggen

VäggenNu har jag läst om,  fast egentligen inte läst om eftersom  jag inte läste ut boken förra gången, kom inte ens halvvägs. Det var nog inte rätt bok vid den tidpunkten, då för drygt 20 år sedan. Min litteratursmak  har ändrats en del sedan dess. Nu tyckte jag att den var fantastisk bra – Väggen av Marlen Haushofer.

Jag har tänkt så många gånger, när jag har sett den på bibliotekets hylla,  att jag borde försöka läsa den igen. Nu äntligen blev det av. Inte en dag för tidigt.

En namnlös kvinna åker upp med släktingar till en jaktstuga i bergen. Värdparet ger sig iväg på en promenad till byn medan kvinnan stannar kvar i stugan. Hunden de tog med sig kommer springande tillbaka ganska snart. Kvinnan går och lägger sig innan värdparet återvänder men blir mycket förvånad när de fortfarande inte har kommit tillbaka nästa morgon.  Hon tar hunden med sig och börjar promenera till byn för att se om hon kan hitta sina släktingar. Hunden, Lo, springer i förväg  men stoppas av en vägg mitt i vägen. En kall, hal och osynlig vägg som sträcker ut sig åt båda sidor. Som en jättestor glasruta.

Efter den första chocken börjar kvinnan försiktigt utforska väggen. Den ser ut att fortsätta i all oändlighet, det kommer att ta dagar att ta reda på riktigt hur långt den sträcker sig. Och den är ogenomtränglig. Hon ser också människor och djur på andra sidan väggen, men de är alla livlösa, förstenade. De ser ut att ha stannat mitt i en rörelse. Kvinnan förstår nu varför värdparet inte kom tillbaka och att de inte kommer att komma tillbaka.

Kvinnan försöker nu att anpassa sig till ett ensligt liv i bergen med ytterst lite mat och till en början hunden som enda sällskap.

Jag fick mig verkligen en tankeställare när jag läste den här boken. Hur skulle jag klara mig om jag hamnade i samma situation? Ja inte alls lika bra som kvinnan kunde jag snabbt konstatera. Jag kan inget om att överleva på naturens villkor, jag är en typisk stadsmänniska.

Marlen Haushofer,  österrikisk författare som föddes 1920 och dog redan 1970. Hon var gift men hennes man hade inte mycket till övers för hustruns skrivande. Det resulterade i en skilsmässa som dock  bara varade några år innan hon återvände till sin man. Den här gången fortsatte hon att skriva. Marlen Haushofer blev uppmärksammad först efter sin död. Väggen kom ut redan 1968 men på svenska först 1988.

+++++

Annonser

When nights were cold

Kvinnliga äventyrare och alpinister i början av 1900-talet . Ja, det är ämnet i Susanna Jones roman When nights were cold. Ett väldigt vackert omslag och en vacker titel. Detta och ämnet var det som lockade mig att läsa den här romanen. Visst, Susanna Jones lockade  också, har läst åtminstone en av hennes böcker som jag tyckte mycket om.

Ett lite udda ämne, eller rättare sagt, lite ovanligt med kvinnor som klättrar i berg och speciellt under den här tidsperioden. Grace bor med sin äldre syster och föräldrar i London. Både Grace och hennes far följer med stort intresse Scott och Shackletons polarexpeditioner och Grace drömmer om att en dag själv delta i en expedition. Trots starka protester från föräldrarna  söker hon till ett kvinnligt college strax utanför London – hon blir antagen och flyttar från det mörka och  instängda föräldrahemmet.

Grace bildar, med tre väninnor från college, Antarctic Exploration Society. Av de fyra unga kvinnorna är det bara en, Cecily Parr, som har någon egentlig erfarenhet av sträng kyla, snö och is. Hon har  klättrat en del i Alperna och hennes  föräldrar var båda hängivna alpinister.  Väninnorna tränar, under ledning av Parr, teknik och uthållighet  i Wales. Målet är att så småningom klättra i Alperna. Ett mål som uppfylls men som får tragiska följder.

Berättare är den något instabila Grace som genom tillbakablickar försöker förstå vad det var som gick fel. Efter föräldrarnas död lever hon ensam i det stora dystra huset med bara en tjänsteflicka och ett par inneboende som enda sällskap. Hon hoppas också att systern, som hon inte hört av på många år, skall återvända till huset.

Jag gillade den här boken där man från början anar att det är många trådar som skall nystas upp innan hela sanningen kommer fram.

OK, jag erkänner att jag gärna läser…

Jag antar att jag inte är ensam om att ha vissa ”böjelser” när det gäller litteratur. Ämnen eller genrer som jag inte kan låta bli att läsa fastän jag har, i vissa fall, läst mängder av det redan. De utgör bara en mindre del av mitt läsande och det är sådant jag bara läser i perioder, sedan brukar jag bli lite mätt på det – till nästa gång. Och jag ser gärna filmatiseringar, och i några fall även dokumentärer, om samma ämnen/genrer. Här är min bekännelse-lista:

  • Autentiska brottsfall och helst då mord, gärna seriemördare. Författaren Ann Rule är en favorit där.
  • Andra världskriget  och helst koncentrationslägerskildringar, motståndsrörelsen och judarnas situation. Fakta och fiktion i både böcker och filmer.
  • Bergsbestigning och då helst om Mount Everest. Gärna s.k. ögonvittnesskildringar eller i memoar/biografi-form och dokumentärer. Inga romaner eller ren teknik i hur man gör.
  • Vilda Västern – böcker, filmer, TV-serier och då helst fiktion. Mitt intresse började när jag läste Indianernas fånge  av Lois Lenski och Den siste mohikanen, sedan rullade det på med TV-serierna  Bröderna Cartwright och High Chaparral. Jag har sett alla avsnitt av Familjen Machan, Alias Smith & Jones och Doktor Quinn och även Lilla huset på prärien (även om det var lite i mesigaste laget, men trevligt). Jag har säkert glömt någon serie. Den film som gjorde det allra största intrycket på mig när jag var tonåring var Soldier Blue, jag blev helt tagen och den filmen förstärkte bara mitt intresse. När det gäller böcker är det lite tunnsått, det finns inga mängder. Jag har ännu inte gett mig på Larry McMurtrys böcker, men jag ska, någon gång.