En perfekt hemmafru

Margaret Dilloway – How to Be an American Housewife

MDillowayKonsten att bli en perfekt amerikansk hemmafru är inte det lättaste om man kommer från en helt annan kultur.

Shoko är japanska, gift sedan många år med amerikanske f.d. soldaten Charlie och bosatt i Californien. Shoko är allvarligt sjuk och väntar på en operation. En operation hon inte vet om hon kommer att överleva. Hon har inte besökt Japan sedan hon lämnade landet som ung brud men hon har under många år, i hemlighet, sparat ihop pengar för att kunna resa tillbaka och hälsa på sina två syskon. Hon har nyss fått veta att systern dött och befarar att hon nu aldrig kommer att kunna försonas med sin bror Taro som inte har pratat med henne sedan hon gifte sig med Charlie. Shokos hopp står nu till att dottern Suiko reser istället, det gäller bara att övertala henne. Till Shokos glädje och öerraskning går Suiko med på att göra resan i sin mors ställe.

I romanen får vi följa Shoko, från hennes uppväxt i Japan, äktenskapet med Charlie och till nu när hon, som en skör men viljestark gammal dam, väntar på operation. Varje kapitel inleds med ett citat från den fiktiva handboken ”How to Be an American Housewife”, ett mycket smart grepp eftersom det ger mer förståelse för Shoko och alla svårigheter hon fick kämpa emot för att passa in i det amerikanska samhället.

Huvudpersonen Shoko är löst baserad på författarinnans egen mor som var japanska och som gifte sig med en amerikan och flyttade till USA  på 50-talet.

En trevlig läsupplevelse som gav lite nya perspektiv.

Annonser

Gave up on

Tre av de senaste böckerna som jag börjat på har jag inte orkat läsa ut. Alla tre verkade så bra och intressanta men höll inte riktigt måtten. Förr försökte jag verkligen läsa ut böcker även om jag tyckte att de var tråkiga eller så men nu nu slutar jag ganska snart.

TheFavorites  Keneally  StellaBain

Den första var The Favorites av Mary Yukari Waters. Jag blev väldigt intresserad när jag läste om den  på bloggen  Ingrids boktankar. Har fått andra bra tips där och så utspelades den i Japan vilket var ett extra plus. Det började lite långsamt och tyvärr så höll det låga tempot i sig. Det var många beskrivningar på hur man gick och handlade olika matvaror, lagade mat och åt. Det var också mycket tal om en gammal konflikt i släkten eller egentligen inte så mycket en konflikt, mer om orsaken till varför två systrar separerades som mycket små och sedan växte upp i olika familjer….. Den var inte dålig men jag tappade intresset ungefär 1/3 in i boken.

Nummer två var The Daughters of Mars av Thomas Keneally. Där föll jag för omslaget först och det blev bara bättre när jag läste vad den handlade om – två  systrar som lämnar Australien för att arbeta som sjuksköterskor i Europa under första världskriget. Boken fick mig att tänka på TV-serien The Crimson Fields, så jag hoppades att den skulle vara lika bra. Nu var den inte det, det var många namn att hålla reda på, många detaljer och så var den skriven på ett omständligt sätt. Det gick väldigt trögt att läsa och jag kom ingen vart så jag gav upp efter knappt 100 sidor. Nu vet jag varför jag aldrig orkade läsa ut Shindlers list av samma författare

Stella Bain av Anita Shreve var den tredje boken jag inte läste ut. Den utspelade sig också under första världskriget och, liksom den förra, bland annat på fältsjukhus i Frankrike. Jag brukar gilla Anita Shreves böcker men den här var verkligen inte en av hennes bättre. En ung kvinna som delvis förlorat minnet gör en högst osannolik resa från Frankrike till England mitt under brinnande krig. Väl i England hamnar hon hos ett välbärgat par som tar hand om henne och hon återfår sakta men säkert minnet och upptäcker att hon har två barn som hon inte sett på länge. Nej, den lyckades inte inte alls fånga mitt intresse.

Bra, men ändå en besvikelse

OtsukaHade väldigt höga förväntningar, alltför höga skulle det visa sig, på Vi kom över havet av Julie Otsuka. Visst, den var bra men jag kan tyvärr inte höja den till skyarna som många andra. Trots att den är liten och tunn så gick det lite trögt att läsa på slutet, mitt intresse dalade något.

Allt jag visste om boken innan jag läste var att den handlade om alla de s.k.japanska postorderbrudar som kom till USA i början av 1920-talet för att gifta sig. Jag tilltalades av ämnet, eftersom jag gärna läser romaner med japansk anknytning, och det fantastiska omslaget. Reservationskön var lång på biblioteket så jag blev nyfiken även om det inte var den bidragande orsaken till att jag också ställde mig i kö. Jag hade hört så mycket positivt om boken men  undvek att läsa andra recensioner innan, eftersom jag ville få min egen upplevelse av boken.

Och varför blev jag besviken? Jo jag hade gärna velat lära känna några av alla dessa kvinnor närmare. För mig blev de alltför anonyma. Jag förstår att många tycker att just berättargreppet Vi var väldigt effektfullt och det kan jag hålla med om, särskilt i början av boken,  men till slut så gjorde det bara att personerna smälte ihop till en anonym massa.

Jag hade så gärna velat att den uppfyllt mina förväntningar. Den var inte alls dålig, men ändå fattades något.

Många har bloggat om boken, bland annat Bibliophilia , Hermia says och Böcker emellan  – men jag verkar vara ensam om att ha blivit besviken.