Summering av 2015 års läsning, del 1

Förstår inte vad som hänt med min läsning de senaste åren. Ska jag fortsätta i den här takten så kommer jag bara att ta mig igenom en handfull böcker om några år.

En summering av 2015, och de böcker som jag inte skrivit om tidigare i år, ska jag väl i alla fall kunna åstadkomma.

Jag börjar med några historiska skildringar.

KasempaSista brevet från Kasempa av Elise Killander – Om 21 årige Henrik Stiernspetz som ensam reste med båt till Afrika 1921 för att söka lyckan. Han kom från en välbärgad familj i Stockholm och genom brev skrivna till familjen och brev från familjen till Henrik får man följa alla hans med- och motgångar, jaktäventyr och strapatser i den afrikanska bushen och där bristen på pengar var ett återkommande inslag i breven. Boken, skriven av en släkting till Henrik, är ett försök att ta reda vad som egentligen hände Henrik i Afrika och varför breven slutade komma.
Fascinerande livsöde. 

Isens-fangeEn dramatisk resa år 1880 med ett fartyg som frös fast i isen i Norra Ishavet och sedan sjönk. Besättningen lyckades rädda sig upp på isen och ta sig till fastlandet men blev kvar där i många månader under stora umbäranden. Eldaren Emanuel Anderssons dagbok och brev hem ligger till grund för boken Isens fånge av Swen Emanuel.
Tunn och lättläst.

patrick_galeNästa är en historisk roman – A Place Called Winter av Patrick Gale. Den timide gentlemannen Harry Cain tvingas att lämna hustru och dotter efter en skandal han var involverad i. Efter att ha tillbringat en tid på en psykiatrisk klinik börjar han ett nytt liv som nybyggare på den Kanadensiska prärien men även då drabbas han av en katastrof.
Helt OK men inget som lämnade något djupare intryck

Fortsätter med  några mycket omtalade kidnappningsfall.

FritzlI’m no monster : the horryfing true story of Josef Fritzl av Stefanie Marsh – handlar precis som titeln anger om Josef Fritzl i Österrike som höll sin dotter instängd, i ett hemligt rum i källaren i huset där han bodde, i 26 år.
Otroligt intressant ämne men det hade varit ännu intressantare om författaren hade intervjuat dottern eller någon annan av de direkt inblandade. Nu var det bara andrahandsuppgifter.

På samma ämne – Hope : a memoir of survival in Cleveland av Amanda Berry. I maj 2013 blev det stora rubriker i tidningarna när ännu ett fall av kidnappning avslöjades där kvinnor hållits fångna under fler års tid.
ABerry Fallet blev känt när en ung kvinna lyckades tillkalla hjälp genom att ropa från en springa i ytterdörren till huset där hon hölls fången:  “Help me, I’m Amanda Berry. . . . I’ve been kidnapped, and I’ve been missing for ten years.” Tre kvinnor och Amandas lilla dotter hittades i det välbarrikaderade huset som ägdes av Ariel Castro. Amanda Berry och Gina DeJesus berättar här om sin år i fångenskap, hur de hölls fastkedjade och våldtogs, för Amandas del resulterade det i en dottern som föddes i fångenskap. Den tredje kvinnan Michelle Knight har också skrivit en bok om sina upplevelser.

Bringing_adam_homeOch ytterligare ett autentiskt fall. Bringing Adam Home av Les Standiford. Efter att sexårige Adam Walsh försvann från ett shoppingcenter 1981 ändrades USA:s hela system för att hitta försvunna barn. Innan Adam Walsh fösvinnande fanns det inga efterlysningar på mjölkpaket, ingen samlad databas för försvunna barn etc.
Föredrar autentiska rättsfall framför påhittade, det är just själva utredningen som är så intressant och det visar att det inte är så enkelt som man får intryck av när man läser vanliga deckare.

 

Annonser

En vandring i mördarnas spår

The KeptThe Kept av James Scott
En kall vinterdag i början av 1900-talet. Elspeth Howell är barnmorska och på väg hem till familjen i en avlägsen del av staten New York. Elspeth möts av en fruktansvärd syn, hennes äldsta dotter ligger död utanför huset, mördad. När hon går in i huset hittar hon sin make och ytterligare tre av sina barn döda, alla mördade, skjutna. Den ende som överlevt massakern är den tolvårige sonen Caleb, han sitter gömd i ett skåp övertygad om att mördarna har kommit tillbaka för att döda även honom. Han drabbas av panik när han hör någon röra sig i huset och skjuter. Elspeth blir svårt skadad och svävar mellan liv och död under flera dagar men så fort hon kan stå på benen ger hon och Caleb sig iväg för att försöka hitta mördarna. Caleb är den fysiskt starkare av de två men mentalt fortfarande bara en rädd och osäker 12-åring. Den strapatsrika vandringen för mor och son till slut till den lilla staden Watersbridge där mördarna antas bo

Det här är en historisk roman och inte en deckare eller thriller som man kanske skulle kunna tro. Trots att tanken på hämnd spelar en stor roll så blev mördarnas identitet egentligen ganska ointressant ju längre jakten pågick. Det var istället miljön och människorna som var det mest intressanta. De hårdföra männen i Watersbridge, vad som pågick bakom dörrarna på The Elm Inn, stadens saloon och bordell, och så vidare.

De första kapitlen i boken är oerhört starka och det är omöjligt att lägga ifrån sig boken, men efterhand blir berättelsen en aning underlig, eller kanske rättare sagt så är det lite svårt att förstå sig på personerna i berättelsen.  Elspeths sätt att tänka och handla känns inte riktigt trovärdigt, inte för mig i alla fall. Trots dessa invändningar tycker jag att den var väldigt bra och väl värd att läsas.

Burial rites – mycket läsvärd

Det är mörkt, dystert, kallt och smutsigt men väldigt, väldigt bra.

Bygger på ett autentiskt mordfall på Island 1828 då två personer mördades på en avlägsen bondgård. Tre personer anklagas för mordet och två av dem, Agnes Magnúsdóttir och Fridrik Sigurdsson, döms till döden. Det här är Agnes historia.

”They said I must die. They said that I stole the breath from men, and now they must steal mine.”

burial_ritesI väntan på att domen ska verkställas blir Agnes inhyst hos en av de mer prominenta bönderna i trakten. Det är inget bonden och hans familj vill men de har inget val, det finns inget fängelse på Island och nu har det bestämts att Agnes skall tillbringa sina sista månader på gården Kornsá. Hon anländer smutsig och i handfängsel. Bondmoran Margrét ser till att Agnes får tvätta av sig den ingrodda smutsen, bränner hennes kläder och kräver att man avlägsnar handbojorna – hur ska hon annars kunna arbeta på gården. Margret och de två vuxna döttrarna är i början rädda för ”mörderskan” och undviker närmare kontakt. Den ende som pratar med Agnes är den unge assisterande prästen Tóti som på Agnes begäran är den som ska förbereda henne inför avrättningen.

Under långa samtal med Tóti avslöjar Agnes vad som var upprinnelsen till brottet och vad som egentligen hände där på gården. Det är en mörk och tragisk historia som rullas upp och familjen börjar förstå att det kanske inte förhåller sig så som de först trodde.

Historien berättas av flera personer  där Agnes är en av dem. Jag fick väldigt starka sympatier för Agnes och för mig är det en viktigt aspekt. Har svårt att tycka om böcker där huvudpersonen är osympatisk.

På svenska heter boken En mörderska bland oss – nu ska man inte förledas att tro att det är en deckare, för det är det inte, även om en viss spänning gradvis byggs upp.

Boken har vunnit flera litterära priser och är nominerad för ytterligare ett antal.

Jaha, ännu en deckare

En eller ett par gånger om året läser jag en deckare eller thriller och varje gång blir jag lite besviken. Ja kanske inte besviken utan mer ett ”jaha då var den boken utläst”.  Nu beror det  inte på just den specifika boken utan mer på genren. Jag läste massor av deckare förr men på senare år har det blivit färre och färre. Jag vet inte riktigt när jag började tröttna men det var nog i samma veva som privatdeckarens eller polisernas personliga problem och tilltagande alkoholismen fick större utrymme än själva brottet.

Jag har heller aldrig förstått mig på att det är så viktigt att läsa i kronologisk ordning när det är fråga om avslutade brott. Nu för tiden är tydligen deckaren/polisen viktigare än själva brottet/mordhistorien.

Jag har också nästan helst slutat att titta på deckare på TV. Den senaste jag försökte mig på varTop of the lake på Svt, den skulle ju vara så bra och lite annorlunda. Jag såg två avsnitt sedan fick det räcka. Serien var befolkad av en massa fåordiga människor som betedde sig underligt. Miljön var intressant och själva historien antagligen ok men nej…

Blue heavenIgår läste jag ut Blue heaven (svensk titel: De samvetslösa) av C.J. Box. Hade fått den rekommenderad av en f.d. kollega som hade sträckläst den. Visst den var väldigt spännande på sina ställen så jag hade inga problem att läsa ut den. Jag sträcker mig även till att säga att det var en av de bättre deckarna jag läst de senare åren men trots det ingen bok som lämnar något djupare intryck efter sig.

Två barn blir vittne till ett mord i en skogsdunge. Mördarna är fyra hårdföra pensionerade poliser. Poliserna upptäcker barnen som flyr för livet. Nu börjar en hänsynslös jakt för att få tag i och tysta barnen. Barnen, två syskon,  håller sig undan och rapporteras försvunna av sin ensamstående mor. I historien förekommer också en  gammal ranchägare , en sympatisk figur som är största behållningen i boken.

Blandad läsning

Sorgligt eftersatt, det är vad den här bloggen har blivit den senaste tiden. Det har varit en ganska tuff tid jobbmässigt, mest fysisk men  även psykiskt. Vi har flyttat i princip nästan varenda bok i biblioteket, alltså några hundra tusen böcker, packat och packat upp. Sedan nyöppning av biblioteket och arbeta efter ett nytt  arbetssätt. Efter dagens slut har  jag varit trött både i huvudet och kroppen och inte riktigt orkat med att dessutom vara kreativ på det intellektuella planet. Nu börjar jag komma i fas och känner att inspirationen sakta men säkert börjar återvända, fortfarande dock i snigelfart.

Jag har också gått med i en skrivarkurs på nätet, LitteraturMagazinet Skriv, roligt och på en alldeles lagom nivå.

Jag har i alla fall läst en del,  inte så många böcker till antalet kanske men sidmässigt har det blivit en hel del. För ovanlighetens skull har jag också läst ett par riktigt tjocka böcker (jag brukar undvika sådana),  men först lite blandad kompott.

Fred & Rosemary West

Fred och Rosemary West

Av någon anledning har jag alltid gillat att läsa om autentiska brott och då särskilt mordfall. Den senaste i raden av den typen av böcker är  The Wests av Martin Fido som handlar om Fred och Rosemary West. Sadistiska mördare av stora mått och som begravde flera av sina offer i trädgården och källaren till huset de bodde i,  25 Cromwell Street i Gloucester, England. Tillsammans låg de bakom minst tolv mord på unga kvinnor, bland annat Freds första fru och två av sina egna döttrar. Det jag saknade i den här boken var lite mer bakgrundsfakta, den kändes lite väl tunn.

My-Sisters-KeeperJodi Picoult är en populär och produktiv författare som jag har läst en eller möjligtvis ett par böcker av tidigare (lite oroväckande när jag inte kan komma ihåg hur många jag läst tidigare, kan alltså inte ha gjort något större intryck) den här gången blev det My Sister’s Keeper. En tankeväckande bok om ett känsligt ämne.

13-åriga Anna tar sina sparpengar och kontaktar en advokat för att slippa genomgå en njurtransplantation. Anna är inte sjuk själv, det är däremot hennes äldre syster Kate som lider av en aggressiv form av leukemi. Anna föddes för att i huvudsak fungera som donator i ett desperat hopp om att bota Kate.

Anna har under årens lopp åkt ut och in på sjukhus och genomgått otaliga provtagningar och mindre operationer men nu har hon fått nog.  Hon vill själv kunna bestämma över sin kropp men hennes agerande leder till konflikt med föräldrarna och då särskilt modern.

Boken var  OK, även om jag irriterade mig mycket på mamman i familjen.  Den får dock inte toppbetyg.

Norman MailerFick ett lästips av en låntagare på en bok som jag normalt aldrig skulle ha valt själv – The Gospel According to the Son av Norman Mailer. Den handlar om Jesu liv, i romanform och skriven på ett väldigt lättillgängligt sätt, det är Jesus själv som berättar. Kan rekommenderas till alla som är intresserad av religion men även sådana som inte är speciellt intresserad av ämnet (som jag själv).

Det går lite trögt…

…med bloggandet just nu. Det går också lite trögt med läsningen. Jag orkar knappt läsa mer än ett par sidor på kvällarna innan jag somnar. Nu vet jag inte om det beror på ren utmattning eller om det kanske är boken som jag läser just nu. Jag lutar åt att det är en kombination av båda. Det känns som om jag hållit på i flera, flera veckor med att försöka ta mig igenom White Heat av M.J. McGrath, men nu har jag bara ett tiotal sidor kvar.

Eftersom jag numera ytterst sällan läser deckare/thrillers så får det vara något alldeles speciellt om jag ska lockas att läsa en sådan. Det här verkade vara just det. Handlingen utspelar sig på Ellesmere Island i den nordligaste delen av Canada, granne med Grönland och till största delen befolkat av inuiter. En turist skjuts till döds under en jakttur men händelsen tystas ner av de lokala pamparna och avskrivs som en olycka. Den kvinnliga guiden som var med vid tillfället, Edie Kiglatuk, är dock av en annan åsikt. När så ytterligare ett dödsfall inträffar och där hennes styvson Joe är inblandad, beslutar sig Edie för att försöka ta reda på sanningen.

Tyvärr är den rätt seg men det har nog mer att göra med formen, detta sökande efter ledtrådar, detaljerade beskrivningar av utrustning och så den obligatoriska ingrediensen: huvudperson med alkoholproblem. Det kunde också ha medföljt en liten ordlista som förklarat alla inuit-termer, nu fick man gissa sig till vad de betydde.

På plussidan kommer naturligtvis den spännande miljön, huvudpersonen – en kvinnlig jägare och guide, och att författaren verkar vara väl insatt i i förhållandena och livet på Ellesmere.

Det här var som sagt inte riktigt min stil men jag kanske inte är rätt person att bedömma eftersom jag har tröttnat på deckare, ser inte heller TV-deckare eller kriminalfilmer längre. Jag tror att jag ska ta en paus på obestämd tid från allt vad kriminallitteratur heter.

Boken kan dock rekommenderas till alla som tröttnat på traditionella deckare i storstadsmiljö.

Ingen sommar utan en kallblodig mördare

Ett mord och två mordförsök – samma gärningsman. Och här är det inte fråga om en uppdiktad deckare utan om ett autentiskt fall. Jag nämnde i ett tidigare inlägg  författaren Ann Rule, här är ännu en bok av henne – Small Sacrifices.

I maj 1983 kör en bil upp till akutintaget på ett sjukhus i Springfield, Oregon. En blond kvinna i 25-års åldern ber om hjälp, hon pekar på bilen och säger att ”någon sköt mina barn”. I bilen hittas tre små barn – två flickor 7 och 8 år gamla och en liten pojke på 3 år, alla tre skjutna. Trots en snabb insats från sjukhuspersonalen är det för sent för 7-åringen, hon är redan död. Kvinnan,  Elizabeth Diane Downs, är skjuten i ena armen, men skadan är inte alltför allvarlig. Hon påstår att en främlig stoppade hennes bil på en ödslig väg och krävde att hon skulle lämna ifrån sig bilen, när hon vägrade sköt han barnen och sedan henne.

Sjukhuspersonalen och även polisen reagerar på att Diane Downs förhåller sig ovanligt lugn för att just ha varit med om en sådan fruktansvärd händelse. Hon reagerar inte ens nämvärt  när hon får beskedet att 7-åriga Cheryl Ann inte överlevde, och hennes kommentar när de talade om att 3-årige Danny hade en liten chans att klara sig var: ”Do you mean the bullet missed his heart? Gee whiz!” Deras misstankar att allt inte står rätt till, att det är något underligt med hela historien, förstärks när Diane närmar sig den svårt skadade 8-åriga Christies säng på intensiven. Christies ögon vidgas av skräck och hjärtfrekvensen stiger dramatiskt när hennes mor rör vid henne.

Polisen börjar ana det värsta, att det inte var någon främling som sköt barnen utan att det var Diane själv, barnens egen mor.

Man får följa utredningen och senare även själva rättegången men man får också en inblick i Dianes liv och hennes mycket komplexa personlighet. Spänning på högsta nivå, det här slår absolut en uppdiktad deckare/thriller.