Nostalgisk tillbakablick

Jag har alltid älskat att läsa. Innan jag själv kunde läsa lånade jag  massor av bilderböcker från biblioteksfilialen i huset bredvid. Mina föräldrar var inte speciellt glada över böckerna om Burre Busse som jag envisades med att ta hem, det var mycket text att läsa högt (det är i alla fall minnesbilden jag har).  När jag själv kunde läsa var det böckerna om  Hedenhös som var mina favoriter under flera år. Jag gillade dem verkligen – roliga, fyndiga och de inspirerade mig och mina kamrater när vi lekte ”stenåldern” i den lilla skogen i området där vi bodde. En annan favoritbok var förstås Pricken, den läste jag nog dussintals gånger.

Hedenhös Blyton Fem Anne G systerBarton

Milly Molly och Sagas små röda böcker  är andra fina läsminnen – jag och mina bästa kompisar läste sagoserien i nummerordning. När jag var lite äldre var det Anne på Grönkulla,  Syster Barton, Fem-böckerna och Kitty-böckerna  som jag slukade. Lyckan var att de alla var långa serier som räckte länge. Min kompis Lena älskade klassiker och fick mig också att börja läsa Dickens, Louisa M. Alcott, Mark Twain , Harriet Beecher Stowes Onkel Toms stuga (den läste alla och grät floder) och liknande. Jag läste också alla Conan Doyles böcker om Sherlock Holmes och flera av Jules Vernes böcker.

Min klassiska period höll i sig  och jag läste massor. Sedan gjorde jag misstaget att ge mig på Fältskärns berättelser av Topelius i ett band (vad jag minns var den tjockare än lagboken men inte lika tunt papper). Jag orkade naturligtvis inte läsa ut den och sedan tog jag en längre paus från klassiker och läste lite lättsammare böcker. Det blev en hel del serier som Birgit Th Sparres  Gårdarna runt sjön, Margit Söderholms Driver dagg, faller regn, Alice Lyttkens, Bernhard Nordh… Och så alla dessa engelska romantiska böcker  som Catherine Cookson, Victoria Holt etc. men jag tröttnade till slut på att läsa om söta flickor från fattiga men respektabla hem som tvingades ta tjänst som guvernanter hos änklingar på mystiska slott (hmm…lite som Jane Eyre fast bra mycket sämre).

Övergick till lite mer krävande serier (förstår inte hur jag orkade läsa alla dessa serier) som Delderfields Gud är engelsman men även andra historiska romaner som Cronins Hattmakarens borg, Waltaris Sinuhe egyptiern o.s.v. den typen av böcker som numera mest huserar i bibliotekets magasin. Läste också många svenska serier av Fogelström, Moberg, Fridegård….så även om jag ytterst sällan läser svenska författare numera så har jag ändå läst en hel del.

När australiensiske författaren Patrick White fick nobelpriset 1973 började jag läsa hans roman Livets träd. Det var sista gången jag gav mig på en nybliven nobelpristagare. Livets träd måste vara en av de tråkigaste böckerna jag någonsin försökt att läsa, jag kämpade och kämpade men gav till slut upp.

Jag vet inte om det stämmer men jag tyckte att jag läste snabbare förut, eller så var det väl så att jag hade mer tid att läsa.

Tvingad läsning, avskräckt för livet?

Blev påmind, när jag läste Feelgoodbibliotekets blogg,  om litteratur man tvingades läsa i skolan. Jag vet inte vad som är obligatorisk litteraturläsning i skolorna idag, om det ens förekommer längre. Några av författarna jag tvingades läsa har jag sedan dess skytt som pesten, medan ett par andra blev lite av favoriter.

Mitt första obligatoriska läsminne är ”Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige” av Selma Lagerlöf. Det var i åk 4, en varm vår där solen gassade genom höga fönster utan vare sig persienner eller markiser. Det var varmt och  instängt. Boken hade gula pärmar och var rysligt tjock och den var såå långtråkig, och det kändes som en hel evighet innan den äntligen var utläst. Jag var en van läsare, slukade böcker på löpande band, så problemet låg inte där. Minnet av den ”läsupplevelsen” sitter verkligen fastsvetsat trots att det var många många år sedan. Jag blev tydligen inte helt avskräckt eftersom jag har läst Selma Lagerlöf efter detta, men mest korta stycken. Kommer faktiskt inte ihåg om jag läst någon mer roman än ”Kejsarn av Portugallien” eller om det möjligen var ”Löwensköldska ringen”. Jag kanske inte ens har läst dem som bok utan  lyssnat på någon uppläsning i radio.  Inget större intryck alltså.

Två författare som jag inte har kunnat förmå mig till att läsa efter skoltiden är Pär Lagerkvist och Sara Lidman. Lagerkvists ”Gäst hos verkligheten” måste vara historiens tråkigaste bok. Liten och tunn men jag svär att sidantalet växte efterhand man läste, den tog aldrig slut. Det var som att sitta och läsa i en mörk garderob, utan ficklampa…dyster, dyster. Det var något om en liten pojke som bodde vid en järnväg. Jag kan fortfarande inte begripa att någon skulle vilja läsa den boken frivilligt.

Sara Lidmans ”Hjortronlandet” var väl inte lika hemsk, men nästan. Norrländskt mörker, myrar och mygg…kommer inte ihåg någonting alls egentligen, bara att den var dyster och tråkig. Har aldrig känt minsta längtan efter att läsa något mer av Sara Lidman efter detta. Tror att dessa tre böcker är en bidragande orsak till varför jag fortfarande har svårt för svenska författare.

Två böcker som jag däremot tyckte om var ”Pärlan” av John Steinbeck och  ”Mannen med sälgpiporna” av Nevil Shute. Steinbeck blev  lite av en favorit under min sena tonårstid och jag tycker fortfarande att ”Öster om Eden” är en av de bästa böcker jag läst tillsammans med novellsamlingen ”De himmelska ängderna”.

Mannen med sälgpiporna” älskade jag . Vi hade ett tummat häftat exemplar av boken i bokhyllan hemma och jag bad särskilt min lärare att få läsa den istället för ett exemplar ur klassuppsättningen. Jag blev så tagen av berättelsen att jag läste ”På stranden” och ”Fem svarta höns” av samma författare strax efter och dessa böcker lade grunden till mitt intresse för romaner som utspelar sig i krigstid, och särskilt då Andra världskriget.

”Flugornas herre” av William Golding är en annan bok jag gillade och som jag fortfarande rekommenderar till tonåringar när de ska läsa ”nån sorts klassiker”,  för den anser  jag vara en modern klassiker. Den brukar gå hem både på grund av ämnet och formatet – ganska liten och tunn.

Jag har alltså inte bara dåliga minnen av litteraturläsning från grund- och gymnasieskoltiden, vi var säkert ålagda att läsa fler böcker men det var de här jag kommer ihåg.

Låttexter och språk

Hög nostalgi-varning på detta inlägg.

Internet har sannerligen gjort livet bra mycket lättare. Tänkte på det när jag  Googlade efter en låttext. Före Internet så var det aningen svårare. Hade man inte tillgång till skivomslaget (vinyl) med texten (om nu texten fanns med) så fick man försöka fixa det själv. Då var det bara att ta fram papper och penna, på med singeln eller LP:n på skivspelaren och sätta igång: ner med pickupen, lyssna intensivt på någon textrad, upp med pickupen, skriva ner det man nyss hört, ner med pickupen, lyssna intensivt…. och så där fick man hålla på. Det tog lång tid att få till en hel låttext som dessutom var på engelska.

Till saken hör att jag började läsa engelska först i årskurs 4 eller om det t.o.m var årskurs 5 (kommer inte ihåg),  mina kunskaper innan dess sträckte  sig ungefär till Okay och smart.  Det var ytterst ovanligt att använda engelska uttryck, svengelskan hade inte riktigt gjort sitt intåg i bygden. Låttexten man skrev ner blev alltså någon slags fonetisk skrift uppblandad med riktiga engelska ord, alltså fullständig obegriplig gallimatias, men den fungerade att använda när man sjöng med i låtarna. Man bytte också låttexter med varandra, de var av samma standard.

Jag hade två äldre bröder som var lite mer bevandrade i det engelska språket, de hade ju läst engelska några år längre än jag. Dumt nog visade jag en text, som jag bytt till mig, för en av bröderna och blev utskrattad. Inte blev det bättre när jag något konfunderad frågade varför man i Amerika åt så konstiga saker. I en text hade jag uppfattat att någon satt under en bro och åt heta hundar. Min bror bara stönade åt sin otroligt korkade lillasyster och förklarade vad hot dogs betydde. Hemma sa vi alltid varmkorv så jag hade aldrig hört uttrycket förr. När jag så här i efterhand har kollat texten förstår jag inte alls hur jag kunde få till det att de satt under en bro och åt. Men man gissade ju mycket på den tiden.

Man lyssnade också en hel del på radio – Tio i topp på lördagarna där veckans topplåtar röstades fram av en jury, Kvällstoppen som byggde på skivförsäljningen och så lyssnade man naturligtvis på  Radio Luxemburg, 208. Ja försökte i alla fall, för det var oftast väldigt svajjig och knastrig mottagning. Så även om det betydde att man fick ligga under skrivbordet med örat tryckt mot transistorn, eftersom det var det enda ställe i rummet där det var hyfsad mottagning, så var det på Radio Luxemburg man först hörde alla nya låtar.

På något vis har det här med hemmagjorda ”översättningar” av låttexter följt med än idag. För mig är fortfarande musiken det viktigaste. Texten kommer i andra hand och egentligen så lyssnar jag inte på innebörden av texten, den är mer ett komplement som jag kan sjunga med i. Jag tänker inte ens på om texten låter vettig, trots att jag numera pratar och läser engelska dagligen och har gjort så de senaste 30 åren. Jag har aldrig förstått det här med att analysera låttexter för att förstå den egentliga innebörden. Själv kommer jag bara ihåg en textrad här och där men sjunger glatt med (mest för mig själv) eftersom texten ”ger sig” efter hand.

Nu låter det ungefär som om jag växte upp på stenåldern men det var faktiskt på 60- och 70-talet. Då OP- blom- och paisley-mönstrat var inne, då man satt som klistrad framför pop-programmet Drop-In på svart-vit TV och på fötterna hade man billiga basketskor eller basketkängor, svarta eller vita. Nu finns de i många olika färger, är svindyra och kallas Converse.