Tvingad läsning, avskräckt för livet?

Blev påmind, när jag läste Feelgoodbibliotekets blogg,  om litteratur man tvingades läsa i skolan. Jag vet inte vad som är obligatorisk litteraturläsning i skolorna idag, om det ens förekommer längre. Några av författarna jag tvingades läsa har jag sedan dess skytt som pesten, medan ett par andra blev lite av favoriter.

Mitt första obligatoriska läsminne är ”Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige” av Selma Lagerlöf. Det var i åk 4, en varm vår där solen gassade genom höga fönster utan vare sig persienner eller markiser. Det var varmt och  instängt. Boken hade gula pärmar och var rysligt tjock och den var såå långtråkig, och det kändes som en hel evighet innan den äntligen var utläst. Jag var en van läsare, slukade böcker på löpande band, så problemet låg inte där. Minnet av den ”läsupplevelsen” sitter verkligen fastsvetsat trots att det var många många år sedan. Jag blev tydligen inte helt avskräckt eftersom jag har läst Selma Lagerlöf efter detta, men mest korta stycken. Kommer faktiskt inte ihåg om jag läst någon mer roman än ”Kejsarn av Portugallien” eller om det möjligen var ”Löwensköldska ringen”. Jag kanske inte ens har läst dem som bok utan  lyssnat på någon uppläsning i radio.  Inget större intryck alltså.

Två författare som jag inte har kunnat förmå mig till att läsa efter skoltiden är Pär Lagerkvist och Sara Lidman. Lagerkvists ”Gäst hos verkligheten” måste vara historiens tråkigaste bok. Liten och tunn men jag svär att sidantalet växte efterhand man läste, den tog aldrig slut. Det var som att sitta och läsa i en mörk garderob, utan ficklampa…dyster, dyster. Det var något om en liten pojke som bodde vid en järnväg. Jag kan fortfarande inte begripa att någon skulle vilja läsa den boken frivilligt.

Sara Lidmans ”Hjortronlandet” var väl inte lika hemsk, men nästan. Norrländskt mörker, myrar och mygg…kommer inte ihåg någonting alls egentligen, bara att den var dyster och tråkig. Har aldrig känt minsta längtan efter att läsa något mer av Sara Lidman efter detta. Tror att dessa tre böcker är en bidragande orsak till varför jag fortfarande har svårt för svenska författare.

Två böcker som jag däremot tyckte om var ”Pärlan” av John Steinbeck och  ”Mannen med sälgpiporna” av Nevil Shute. Steinbeck blev  lite av en favorit under min sena tonårstid och jag tycker fortfarande att ”Öster om Eden” är en av de bästa böcker jag läst tillsammans med novellsamlingen ”De himmelska ängderna”.

Mannen med sälgpiporna” älskade jag . Vi hade ett tummat häftat exemplar av boken i bokhyllan hemma och jag bad särskilt min lärare att få läsa den istället för ett exemplar ur klassuppsättningen. Jag blev så tagen av berättelsen att jag läste ”På stranden” och ”Fem svarta höns” av samma författare strax efter och dessa böcker lade grunden till mitt intresse för romaner som utspelar sig i krigstid, och särskilt då Andra världskriget.

”Flugornas herre” av William Golding är en annan bok jag gillade och som jag fortfarande rekommenderar till tonåringar när de ska läsa ”nån sorts klassiker”,  för den anser  jag vara en modern klassiker. Den brukar gå hem både på grund av ämnet och formatet – ganska liten och tunn.

Jag har alltså inte bara dåliga minnen av litteraturläsning från grund- och gymnasieskoltiden, vi var säkert ålagda att läsa fler böcker men det var de här jag kommer ihåg.