Flykt från religiös sekt

EscapeThe Fundamentalist Church of  Latter Day Saints, (FLDS) är en utbrytargrupp från Mormonerna som praktiserar månggifte. FLDS har haft många ledare under årens lopp och med varje ny ledare (eller profet som de senare kallade sig)  har det tillkommit nya hårda regler,  särskilt när Warren Jeffs tog över. Alla och allting utanför sekten var onda, ingen gick att lita på. Kvinnorna var tvungna att bära långa heltäckande klänningar i pastellfärger (färgen röd var bannlyst), inte klippa håret eller använda smink. Film, TV och radio var förbjudna. Barnen fick inte gå i statliga skolor utan fick nöja sig med, ofta bristfällig, hemundervisning. Mannens ord var lag, han bestämde allting i familjen.

Carolyn var bara 18 år när hon giftes bort med den 32 år äldre Merril Jessop och blev en av hans sex fruar. Efter 17 års äktenskap och åtta barn lyckades Carolyn  fly från sekten med sina barn.

Boken hade vunnit på att kortas ner, det är för mycket detaljer, alltför många namn att hålla reda på och en del upprepningar.  En stor del av boken ägnas  åt att beskriva vilken av Merrills fruar som hade sex med honom, när och hur ofta. Fruarna verkade vara väldigt svartsjuka på varandra och höll noga koll  hos vilken Merril tillbringade natten, detta trots att ett par av dem mer eller mindre avskydde honom.

Trots  mina reservationer är det en intressant skildring. Man får en inblick i en värld som är totalt främmande för de flesta av oss. Jag googlade för att få fram mer information om familjen Jessop, och då särskilt  Merril, och det fanns mängder. Några år efter Carolyns flykt från FLDS genomfördes en stor razzia mot sektens högkvarter efter anklagelser om övergrepp mot  barn.  Flera av de högst uppsatta ledarna  fälldes och blev dömda till långa fängelsestraff, varav Merril Jessop var en av dem.

Escape av Carolyn Jessop

Annonser

Bortförda unga kvinnor

Finding meJag har nyss läst ut Finding me av Michelle Knight. Michelle var en av de tre kvinnor som kidnappades av Ariel Castro i Cleveland.

När Amanda Berry lyckades tillkalla hjälp från en granne betydde det slutet på åratal av lidande för tre unga kvinnor. Amanda och Gina de Jesus hade försvunnit tio respektive nio år tidigare och orsakat stort pådrag, deras familjer hade aldrig förlorat hoppet om att återse flickorna.  Det som skiljde Michelle från de övriga två var att ingen rapporterade henne som saknad eller försvunnen under tiden hon hölls fången av skolbusschauffören  Castro. Det bara antogs att hon gett sig av hemifrån frivilligt. Michelle kidnappades först och tillbringade en stor del av tiden fastkedjad, först ensam i källaren och sedan ihop med Gina. Michelle fick utstå 11 år av omänsklig behandling under vidriga förhållanden. Det som höll Michelle uppe under alla år var tanken på att få återse sin lille son som var 2½ år när hon försvann.

Det var plågsam läsning. Hur någon kunde komma levande från den behandling som Michelle och de andra fick utså är en gåta.

Without-YouEn roman på ungefär, men bara ungefär, samma tema är Without you av Saskia Sarginson. Där försvinner en ung flicka under en segeltur med sin far. Far och dotter är mycket vana seglare men under en hård storm försvinner Eva i havet och alla tar för givet att hon är död. Alla utom hennes lillasyster Faith. Faith är övertygad att någon (varelse) har fört henne i säkerhet till en ö strax utanför kusten. En ö som tidigare användes av armén men som nu är obebodd och förbjudet område.

Historien berättas i stort sett ur tre kvinnors synvinkel – Eva, lillasyster Faith och deras mamma. Den var väl sådär, inte dålig men heller ingen  läsupplevelse som kommer att stanna i minnet särskilt länge. Själva intrigen var det inget fel på men det som störde mig mest var de delar när Faith förde ordet. Jag har svårt att tänka mig att en 11-åring tänker och använder språket på det vis som Faith gör i berättelsen. Nu ska väl erkännas att jag överhuvudtaget har svårt för böcker där barn är berättaren, jag har stora svårigheter att identifiera mig med en person som är så mycket yngre.

 

Kort läsrapport 2

Ännu ett par böcker som blivit lästa. Tyvärr var ett par av dem ytterst mediokra.

Den som jag verkligen kan rekommendera är Colombes granne av Tatiana de Rosnay – När Colombe och hennes familj, man och tvillingsöner, flyttar till en ny lägenhet verkar de ha råkat ut för grannen från helvetet som spelar hög rockmusik mitt i nätterna. Musiken och bristen på nattsömn går Colombe på nerverna men ingen annan i huset verkar höra musiken och det sker bara de nätter när Colombes man är bortrest.  Är det verkligen en störande granne de har eller är det någonting som bara försiggår i Colombes eget huvud?

Radiance av Shaena Lambert –  Året är 1952 och 18-åriga Keiko har kommit till USA för att genomgå en operation för strålningsskadorna hon fick som barn under atombomsattacken mot Hiroshima. Hon har blivit utvald att delta i The Hiroshima Project, där strålskadade ungdomar får komma till USA för behandling för sina strålskador, som motprestation förväntas de ställa upp för intervjuer i media. Daisy är mamman i värdfamiljen där Keiko ska bo och hon ser med förväntan fram emot att ta emot Keiko och slösa kärlek på henne istället för de barn som hon aldrig fick. Men Keiko är inte den unga kvinna som Daisy hade hoppats på att få rå om.
Den var helt OK men inte så mycket mer.

Mother of Pearl är skriven av Maureen Lee, en författare som jag inte hade hört talas om men som har skrivit ett dussintal böcker, de flesta verkar vara lite romantiserade familjeberättelser som till stor det utspelas under andra världskriget (det var anledningen till att jag läste den här boken). Det var en småtrevlig berättelse men tyvärr ganska lättglömd.

Boken har två huvudpersoner Amy och hennes dotter Pearl och utspelas under två tidsepoker, andra världskriget och början av 70-talet. Pearl är en ung lärarinna i Liverpool som väntar på att hennes mamma Amy ska friges efter ett 20-årigt fängelsestraff. Hon dömdes för att ha mördat sin man Barney, och Pearls far, under ett häftigt gräl. Pearl var bara ett litet barn när det hände och har bara mycket svaga minnen av sin mor.  Hon har under alla år bott hos sin farbror och faster som hon mer eller mindre räknar som sina föräldrar och är nu orolig för mötet med Amy som hon inte träffat sedan hon var 5 år.

De två sista kan man gott hoppa över, de är:

A Stolen Life (Ett stulet liv) av Jaycee Dugard – om sina 18 år i fångenskap på en bakgård i ett lugnt villaområde. Kidnappades som 11-åring och födde två barn i fångenskap.

En besvikelse, Jaycee berättar mer om sina hundar och katter än sina två barn. Skulle även ha varit intressant att få veta lite mer om hur hon levde de sista åren innan hon befriades, och hur hon lyckades stå ut och bevara förnuftet under alla år. Jaycees berättelse känns som om den berättas av en ganska omogen tonåring istället för en nästan 30-årig kvinna men det kan jag i och för sig ha viss förståelse för, hon var ju bara 11 år när hon rövades bort och stängdes ute från omvärlden.

Shattered Dreams av Irene Spencer – Om livet som mormon och besvikelsen över att vara gift med en man som under åren som följde skaffade sig  ytterligare sex  fruar. Självbiografisk berättelse. Intressant ämne men det var också det enda.

6½ år som fånge i djungeln

Har läst en bok som jag knappt kunde lägga ifrån mig – Even Silence Has an End av Ingrid Betancourt. En bok som trots 600 sidor höll intresset vid liv till sista sidan

Det är en självbiografi där författaren berättar om de  6½ år som hon var fängslad hos den colombianska FARC gerillan. Ingrid Betancourt, född i Colombia men uppvuxen i Frankrike, återvände som vuxen till Colombia och ställde upp som presidentkandidat. Det var under en valturné 2002 som hon tillfångatogs av gerillan och  fördes iväg in i djungeln. Det skulle bli drygt sex år av umbäranden och omänsklig behandling. Det var ett liv av ständiga förflyttningar till fots, ibland veckor i sträck där man bara slog läger för natten. De fick vada över floder och i mangroveträsk,  klättra uppför berg och i lera och ta sig fram genom nästintill ogenomtränglig djungel i regn och fuktig hetta. Förhållandena var minst sagt vidriga – maten bestod till största del av ris och bönor, hygienen fick de sköta genom att bada i floderna,  toaletterna var bara gropar i marken och de överfölls ständigt av giftmyror och andra insekter. Sjukvård och medicin var nästan obefintlig.  En stor del av tiden var Ingrid fastkedjad vid ett träd och förbjuden att kommunicera med sina medfångar.

Ingrids skildring av tristessen, förhållandet till sina medfångar, flyktförsöken och allt annat är mycket personlig och skrämmande. Det förekom en hel del rivalitet och avundsjuka bland fångarna, kanske inte så konstigt med tanke på under vilken press och vilka förhållande de tvingades leva. Det fanns även ljuspunkter i fångenskapen, och det var det som fick dem att härda ut. Men man kan ändå  inte annat än fråga sig: hur stod de ut? Hur lyckades de överleva? Själv skulle jag inte ens ha klarat en vecka.

Boken har nyss kommit ut på svenska med titeln Även tystnaden har ett slut.

Judinna i andra världskrigets Holland

Med jämna mellanrum får jag en andra världskriget-period. Fast egentligen har jag väl konstant en sådan period, den är väl bara mer uttalad ibland. Den här boken handlar om en ung holländsk judinna som överlevde förintelsen. Edith von Hessen hade flera saker gemensamt med Anne Frank. De var båda i yngre tonåren när kriget bröt ut, de kom från liknande bakgrund, de skrev båda dagbok och de gick under jorden i samma månad. Till skillnad från Anne Frank levde Edith relativt öppet men under falsk identitet i en annan del av Holland.

Edith växte upp med två äldre bröder i Den Haag när kriget bröt ut. Familjen hade funderingar på att fly till USA men kunde inte lämna kvar den åldriga mormodern att klara sig själv. Ediths äldste bror kom dock iväg i sista minuten innan den möjligheten stängdes. Ett kristet par i södra Holland hade beslutat sig för att, med risk för sin egen säkerhet,  öppna sitt hem för en judisk flicka, som sällskap till sin egen dotter. Valet föll på Edith, mest av en slump genom bekantas bekanta. Det var ett svårt beslut att lämna sin familj men hennes familj övertalade henne att anta erbjudandet. Edith utrustades med falska papper och en falsk identitet. Hennes ”nya” familj presenterade henne som dotterns vän som skulle tillbringa sommaren hos dem eftersom hennes mamma låg på sjukhus, vilket också var sant. Alla trodde att vistelsen bara skulle bli på sin höjd ett par månader, men den blev tre år.

Edith och hennes ”fosterfamilj” fick vidta en hel del säkerhetsåtgärder för att inte bli avslöjade och Edith fick strikta order att rätta sig efter, en var att sluta skriva dagbok. Det skulle vara alldeles för farligt om det upptäcktes. Hon fick heller inte ha någon direkt kontakt med sin familj, en vän till familjen fick bli kurir och förmedlade brev mellan Edith och hennes föräldrar, alla skrivna utan att avslöja namn eller relation till varandra.

När Ediths far drabbades av cancer och modern fortfarande inlagd på sjukhus blev det omöjligt och alldeles för farligt för Edith att återvända till Haag ens för ett kort besök. Till slut får Edith det fruktade beskedet, modern, mormodern och hennes bror har blivit bortförda och skickade till koncentrationsläger.

Boken är baserad på Ediths minnen, brev från hennes familj och dagboken hon skrev  före och efter vistelsen i gömstället. Boken har några år på nacken och var en av de nominerade till 1998 Jewish Quarterly Literary Prize for Nonfiction. Jag tycker alltid det är intressant att läsa den här typen av böcker och jag tycker nog att den står sig bra i jämförelse med Anne Franks dagbok.

Edith’s story (även utgiven med titeln Edith’s book) : the true story of how a young girl survived the war av Edith Velmans