Gave up on

Tre av de senaste böckerna som jag börjat på har jag inte orkat läsa ut. Alla tre verkade så bra och intressanta men höll inte riktigt måtten. Förr försökte jag verkligen läsa ut böcker även om jag tyckte att de var tråkiga eller så men nu nu slutar jag ganska snart.

TheFavorites  Keneally  StellaBain

Den första var The Favorites av Mary Yukari Waters. Jag blev väldigt intresserad när jag läste om den  på bloggen  Ingrids boktankar. Har fått andra bra tips där och så utspelades den i Japan vilket var ett extra plus. Det började lite långsamt och tyvärr så höll det låga tempot i sig. Det var många beskrivningar på hur man gick och handlade olika matvaror, lagade mat och åt. Det var också mycket tal om en gammal konflikt i släkten eller egentligen inte så mycket en konflikt, mer om orsaken till varför två systrar separerades som mycket små och sedan växte upp i olika familjer….. Den var inte dålig men jag tappade intresset ungefär 1/3 in i boken.

Nummer två var The Daughters of Mars av Thomas Keneally. Där föll jag för omslaget först och det blev bara bättre när jag läste vad den handlade om – två  systrar som lämnar Australien för att arbeta som sjuksköterskor i Europa under första världskriget. Boken fick mig att tänka på TV-serien The Crimson Fields, så jag hoppades att den skulle vara lika bra. Nu var den inte det, det var många namn att hålla reda på, många detaljer och så var den skriven på ett omständligt sätt. Det gick väldigt trögt att läsa och jag kom ingen vart så jag gav upp efter knappt 100 sidor. Nu vet jag varför jag aldrig orkade läsa ut Shindlers list av samma författare

Stella Bain av Anita Shreve var den tredje boken jag inte läste ut. Den utspelade sig också under första världskriget och, liksom den förra, bland annat på fältsjukhus i Frankrike. Jag brukar gilla Anita Shreves böcker men den här var verkligen inte en av hennes bättre. En ung kvinna som delvis förlorat minnet gör en högst osannolik resa från Frankrike till England mitt under brinnande krig. Väl i England hamnar hon hos ett välbärgat par som tar hand om henne och hon återfår sakta men säkert minnet och upptäcker att hon har två barn som hon inte sett på länge. Nej, den lyckades inte inte alls fånga mitt intresse.

Tvingad läsning, avskräckt för livet?

Blev påmind, när jag läste Feelgoodbibliotekets blogg,  om litteratur man tvingades läsa i skolan. Jag vet inte vad som är obligatorisk litteraturläsning i skolorna idag, om det ens förekommer längre. Några av författarna jag tvingades läsa har jag sedan dess skytt som pesten, medan ett par andra blev lite av favoriter.

Mitt första obligatoriska läsminne är ”Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige” av Selma Lagerlöf. Det var i åk 4, en varm vår där solen gassade genom höga fönster utan vare sig persienner eller markiser. Det var varmt och  instängt. Boken hade gula pärmar och var rysligt tjock och den var såå långtråkig, och det kändes som en hel evighet innan den äntligen var utläst. Jag var en van läsare, slukade böcker på löpande band, så problemet låg inte där. Minnet av den ”läsupplevelsen” sitter verkligen fastsvetsat trots att det var många många år sedan. Jag blev tydligen inte helt avskräckt eftersom jag har läst Selma Lagerlöf efter detta, men mest korta stycken. Kommer faktiskt inte ihåg om jag läst någon mer roman än ”Kejsarn av Portugallien” eller om det möjligen var ”Löwensköldska ringen”. Jag kanske inte ens har läst dem som bok utan  lyssnat på någon uppläsning i radio.  Inget större intryck alltså.

Två författare som jag inte har kunnat förmå mig till att läsa efter skoltiden är Pär Lagerkvist och Sara Lidman. Lagerkvists ”Gäst hos verkligheten” måste vara historiens tråkigaste bok. Liten och tunn men jag svär att sidantalet växte efterhand man läste, den tog aldrig slut. Det var som att sitta och läsa i en mörk garderob, utan ficklampa…dyster, dyster. Det var något om en liten pojke som bodde vid en järnväg. Jag kan fortfarande inte begripa att någon skulle vilja läsa den boken frivilligt.

Sara Lidmans ”Hjortronlandet” var väl inte lika hemsk, men nästan. Norrländskt mörker, myrar och mygg…kommer inte ihåg någonting alls egentligen, bara att den var dyster och tråkig. Har aldrig känt minsta längtan efter att läsa något mer av Sara Lidman efter detta. Tror att dessa tre böcker är en bidragande orsak till varför jag fortfarande har svårt för svenska författare.

Två böcker som jag däremot tyckte om var ”Pärlan” av John Steinbeck och  ”Mannen med sälgpiporna” av Nevil Shute. Steinbeck blev  lite av en favorit under min sena tonårstid och jag tycker fortfarande att ”Öster om Eden” är en av de bästa böcker jag läst tillsammans med novellsamlingen ”De himmelska ängderna”.

Mannen med sälgpiporna” älskade jag . Vi hade ett tummat häftat exemplar av boken i bokhyllan hemma och jag bad särskilt min lärare att få läsa den istället för ett exemplar ur klassuppsättningen. Jag blev så tagen av berättelsen att jag läste ”På stranden” och ”Fem svarta höns” av samma författare strax efter och dessa böcker lade grunden till mitt intresse för romaner som utspelar sig i krigstid, och särskilt då Andra världskriget.

”Flugornas herre” av William Golding är en annan bok jag gillade och som jag fortfarande rekommenderar till tonåringar när de ska läsa ”nån sorts klassiker”,  för den anser  jag vara en modern klassiker. Den brukar gå hem både på grund av ämnet och formatet – ganska liten och tunn.

Jag har alltså inte bara dåliga minnen av litteraturläsning från grund- och gymnasieskoltiden, vi var säkert ålagda att läsa fler böcker men det var de här jag kommer ihåg.